ottiliaslife

I lördags så käkade vi lunch med Emily's kompisar  från lilla melrose, och la crosse. Typiskt småstadssamhälle. Och det pratades bröllop och bröllop... och åter bröllop.

Tydligen är det vanligt att man gifter sig innan man är 25. Det är dessutom ovanligt att man provat att leva ihop innan.

Tjejjer älskar att prata om bröllop. Jag med även om jag själv inte har en tanke på att gifta mig. (obs, det är något jag säger endast för att potentiella friare ska vara nervösa om de nu skulle fria eftersom det hör till.. hmm.. eller inte :P )Det är ett universalt samtalsämne. Klänningar, hur tärnornas klänningar ska matcha dekorationerna etc etc. förlovsningsringar osv. Frieriet är också otroligt viktigt. Och trots att samhället är såpass modernt som det är idag så är hela bröllopsgrejjen fortfarande en stor status-symbol för tjejjerna. En vacker ring genererar i hög status i gruppen. Likaså ett romantiskt frieri. De två är nog vad jag skulle säga de viktigaste bitarna för tjejjens status i umgängeskretsen. Det är sånt det skvallras om, sånt hennes mamma kommer berätta för sina väninnor. "titta vilket kap min dotter har hittat, han är såå romantisk och han älskar henne såå mycket." Samma sak gäller vänkretsen.

Frieriet är ungefär samma sak som när man blir tillsammans... om båda pratar om det och kommer överens om att ja, vi kan väl bli tillsammans, eller kanske vi ska ta och gifta oss? så är det låg status. och lågt skvallervärde. Om den ena däremot  ställer en klar definierbar fråga så blir det lite högre värde. Om man dessutom gör något mer originellt än äter en fin middag vid frieriet så blir det högt skvallervärde och hög status.

Ringen är också något det pratas om och visas upp. konstigt egentligen att en metallbit och en sten betyder så mycket...

Summa summarum... har fått tillräckligt med bröllopssnack för 10 år ungefär... något jag aldrig trodde skulle hända =p

Är uppe i norra Wisconsin och firar thanksgiving med Emily och hennes familj... helt underbart =) Hennes familj är toppen, speciellt hennes bröder som båda är bland de charmigaste personerna jag har träffat. Deras sätt påminner mycket om min bror. Jag saknar honom! Att vara hos en familj igen gör att jag saknar min egna. När jag får en björnkram av Andrew så blir jag otroligt glad, men saknar min egna bror ännu mer. När A.J ger mig en till kram känner jag doften av samma parfym som lillstrumpa brukar ha.

Jag har det otroligt bra, och känner mig mer än välkommen samtidigt som längtan hem blir starkare av att omfamnas av en familj som inte är min egen.

Drömde om min häst inatt. Jag tog mig aldrig tid att sörja henne ordentligt. Det var så mycket som pågick runt omkring. Och sörjer henne gör jag. Hon var mer än bara en häst. Hon var den jag spenderade tid med varje dag. Hon var min tillflykt när saker var svåra. Hon var mina drömmar och mitt framtidshopp: min aldrig döende förhoppning om att en dag kunna livnära mig på hästar. Hon var min framtida stjärna som jag skulle utbilda, min stolthet och mitt "bevis" för att min syn, och mitt sätt att träna hästar fungerade, och det fungerade bra. Hon och jag bröt förutfattade meningar genom att hon var en av de mest harmoniska hästarna i ett stall där personer antog att en häst av hennes ras och ålder skulle vara hispig, omöjlig och kanske rentav farlig.
På många sätt var hon en del av mitt liv och mina förhoppningar.

Thanksgiving är tiden för tacksamhet. För mig har det även blivit tid för saknad.

är fortfarande sjuk... var tvungen att hålla en aerobics presentation idag,,, inte skoj.. trodde jag skulle svimma..

sen missar jag nästan nästa lektion... för jag hade glömt kortet för att skriva ut saker på bibblan... vilket jag var tvungen att ha,,, så jag går hem för att hämtar det.. jobbar lite på talet jag skulle lämna in och fastnar i en trevlig konversation på msn som vanligt.

missar nästan bussen... men hinner precis med den...

Har även haft repetitioner för hamlet... showen går nästa vecka och jag freakar ur gaaaah!

thanksgiving att se framemot =D nååde mitt huvud om det inte är funktionellt på torsdag... :P

Har råkat ut för en förkylning... tycker extremt synd om mig själv då jag har ett hus att städa och otroligt mycket skolarbete att göra..

mitt huvud är inte av denna värld, och hela kroppen värker och gör ont.. har varit nära att svimma halva dagen.. och internetet har varit sämst...  som sagt.. jag tycker extremt synd om mig själv... behöver ladda hem en låt för att göra klart aerobics presentationen som ska vara klar imorgon.,,, dock går det otroligt segt och inte ens youtube fungerar..

Det enda som var positivt var att allt var täckt av snö imorse =D helt underbart..

oh well... sa jag att jag har de tjockaste halsmandlarna i världshistorien?

har mindre än fyra veckor kvar tills jag flyger hem.. börjar kännas lite små-konstigt.. känner igen tankarna från förra gången jag bodde borta.. .hur kommer det vara? vad har förändrats? osv.. men oftast är livet likadant,,, och kommer alltid vara tråkigt nog..

stallet... är något jag saknar. Jag saknar att coacha, att lära ut. Jag saknar arbetet, vännerna och ridningen.. Jag saknar känslan när man är i flow och känner minsta lilla förändring i hästen.. Jag saknar känslan när jag vet att jag löst upp en stel sida hus hästen.. att göra något bra och samtidigt känna hur djuret slappnar av, rör sig på ett nytt sätt och frustar belåtet.
Ibland tror jag att om jag kunde försörja mig på att jobba med hästar och människor så skulle jag gå till jobbet med ett leende varje dag.
Varför tar jag inte steget och gör det? Det är svårt att nå punkten när man kan jobba med hästarna utan att behöva göra stallarbetet... vilket jag gillar men inte håller för...

Och jag saknar att vara i mitt element. Där folk ser mig på ett helt annat sätt för de vet vilken kunskap jag besitter. Att komma från en uppväxt där jag baserade min självbild på vad jag gjorde och åstadkom istället för mitt utseende eller lycka bland killar gör att jag relativt lätt tröttnar på pratet om boys hit och boys dit... att få bekräftelse på krogen är kul, till en viss gräns. Jag saknar bekräftelsen som bygger på mig som person.
sen shit... jag är så trött så jag kan dö på det barnsliga sätt folk ser på killar.,.. och hur de kan ljuga för dem och sig själva bara för att de vill ha bekräftelsen.
Att säga "jag älskar honom (x), det är därför jag tar det lugnt med y." är inte ok om man hintar till y att det kan vara något... dvs säger en sak men hånglar upp honom med jämna mellanrum... speciellt inte om man vet att x tror att de har något seriöst och skulle bli heartbroken om man strulade med andra..

folk får leva sina liv... och jag ser inget fel med öppna förhållanden så länge man vågar prata om det... men när man inte gör det och sårar andra på vägen så är det inte ok.. att sedan fråga om råd hela tiden som man egentligen inte vill höra och sedan försöka justify vad man håller på med... bläää I'm sick and tired of it.. I tried to be a good friend men nu tänker jag inte ställa upp som stöd på det ämnet... pojkarna som playas är även sådana som jag känner och gillar

heh-.. dagens rant avklarad... :P... tråkigt nog tycker jag fortfarande lika synd om mig själv :P

Jag brukar generellt sett hålla mig ifrån religion. Men jag fick en folder i handen idag som fick mig att tänka... Jag vågar påstå att det finnsbra sätt att tro på gud och det finns dåliga.

Personer som säger: "Doing what we want to, or feel like doing, results in lying, stealing, rape, incest, violence, murder and more." Har en mycket vrickat syn på sig själva och människor i allmänhet. Menar de att om det inte vore för gud, så skulle mannen som gav mig folder våldta mig? Var det han ville göra ? men hälls han tillbaka av gud? Texten jag fick handlade precis om att gud var den älskande fadern som förhindrade oss från att göra dessa saker. Om man ignorerar honom kommer han diciplinera en.

Tydligen har den gamle mannen erkänt sig skyldig till dessa synder för det var dessutom ett måste för att komma under guds beskydd...

Det är sällan jag vill diskutera religion med någon, men jag fick god lust att fråga hur de tänkte... men jag antog att jag bara skulle bli ledsnare och mer irriterad om jag gjorde så.  Att de själva gräver ned sig i ett sådant självförakt och självhat.... och dessutom försöker få andra att göra likadant.. det är sorgligt

Första snön föll för några dagar sedan... det var ett riktigt snöfall som vittnade om hur resten av vintern kommer att bli. För tre dagar blev Madison vitt och jag började nynna på julsånger när jag gick till och från campus... lite konstiga blickar genererades då det inte är så vanligt att någon sjunger svenska julsånger på gatorna :P

Hemlängtan efter familj och vänner börjar bli ganska stark emellanåt.. en månad kvar tills jag sitter på ett  plan hem :D har en känsla av att jag inte skulle längta hem lika mycket om jag inte visste att jag kommer tillbaka hit... men jag har ytterligare 4-5 månader här i staterna innan jag kommer hem för än längre tid :)

Har börjat med repetitioner för Hamlet.. sjukt svårt då jag blir nervös av att jobba med så många duktiga... hela gänget är majors i sina sista år och så lilla jag som inte ens pluggat teater i en termin... otroligt osmart att reagera som jag gör eftersom det inte gör något bättre precis.. jobb jobb och ,mer jobb... nästa repetition vill jag kunna fokusera på att agera istället för att snubbla över ord och känna att jag vill be om ursäkt för att jag inte är lika bra som dem...

Helgen är det party och intervjuer för nya vikingar.... jag hoppas och håller tummarna för att mina vänner går vidare :D

Jag tänkte igår skriva att ord kan göra en så otroligt glad, även om de bara är ettor och nollor på en datorskärm. Nu tilläger jag även att de kan försätta dig i chock. Dessa små siffror är kraftfullare än man kan tro.

Fick ett besked idag. Jag har cell-förändringar... obs obs sa meddelandet.. de är inte cancergena.... Så det ska man ju vara glad för.

men vissa ord är så starkt laddade. De borrar sig in i ditt medvetna och börjar blinka som en neonskylt. De bländar dig från att se de andra orden även om du vet att de finns där. Cellförändringar är för mig ett sådant ord. Även om jag vet att det finns många orsaker till dem så är hela hypen runt dem så stark att jag inte vet hur jag ska reagera. Är det en diagnos? ett tillstånd? kommer de alltid vara som de är eller kommer jag få normala celler så småningom?

Det enda jag vet är att jag ska testa mig var fjärde månad. Men sen så är detta USA landet för överdrifter så jag vet inte ens hur pass viktigt det är att jag går dit.

Cellförändringar. Så stort så luddigt.,,, vi har väl förändringar hela tiden? don't we... celler dör och byts ut.. förändras.. vad är då en abnormalitet i all det?

skriva av sig är en trevlig sak... man får tillåtelse och tid att haka upp sig på alla möjliga muppiga saker :D

all möjlig feedback är ju bra feedback..

så jag gör chansningen igen och lägger ut lite skolarbete här.

Prose poem:
Blue Baby Love
 Swelling, growing. Always throwing up and still looking like a balloon. Judging eyes are following me. Back pain. It hurts. A penguin walking on the street. Regretting the choice, regretting the pain. Regretting the sweet sacred seconds of pleasure. But it has fingernails. You can’t kill something that got fingernails. A flood is pouring out. The Niagara between two legs. Is that possible? Pain. Fear. Will those fingernails claw their way out. Screaming. Who is screaming? Skin slowly ripping apart, skin that is too tight. Pain, fear. Emptiness; two arms taking something from me.
 “Do you wanna see?” The thief said.
Blue beautiful eyes, staring in to my soul. The warmth is taken away as they disappear. Too exhausted to fight a battle that is already lost.
 Will I ever see you again?

Image poem:

Panic
I am the rocking chair, swinging
 back and forth.
Reluctant movements making the wood squeak, jet necessary
If I stop my
heart will stop.

I am the turtle, hiding
 in my shell.
Pulling limbs together out of reach, a small shape safe in a hard shell
 must be seen by
no one.

I am the mouse, panting
hunted scared.
 Beating heart, panting breath, a body prepared to escape
 a mind too trapped
 to run.

 I am the lake, the eye of the forest
staring forth.
A blank eye never moving jet always staring
blinded with tears
 I see nothing.

I am calm -
 panicking.

det händer ibland. och det är inte kul.

man är vettig,,, man vet vad som händer,. man vet att det är hormoner... eller något annat. för att fatta det kort,, man vet att det inte är något viktigt.

ändå så hamnar man i läget där systemet hänger sig och ingenting vill funka... då sätter man sig som nu, och försöker klura ut vad det är,,, hormoner ? nja... pmsade förra veckan.. så jag borde inte pmsa någe mer på ett tag.. vad kan det då vara... stress`? med två sidor kvar att skriva, ett prov att plugga till, en 4 minuter lång dialog att lära sig, en ännu längre dialog att lära sig, ett tal på 8 minuter att efterforska, skriva och lära sig, en massa mail och grejs som jag måste författa och skicka... ja.. det kan nog vara lite stress... som jag just nu hanterar på bästa möjliga sätt... genom att inte göra något :)

vad kan det mer vara? sexuell frustration... en av mina kära vänner började snacka om hur jobbigt det var att vara kåt.. ja... det var ju snällt av henne... då påminde ju hon mig om att jag också var kåt... har jobbat bäst jag kan med att undertrycka de känslorna men det tar ett tag innan man får kroppen att fatta att det inte är värt att lägga ned energi på sådana behov just nu..

vad mer ? hemlängtan... har börjat sakna familjen otroligt mycket.. och ser framemot att komma hem över julen :) saknar även min havregrynsgröt och äppelmos vän... shit.. alltförlängesedan vi hade en allnighter som faktiskt avslutades på det ultimata sättet :)

hmm.. oh well.. rensat tankarna.. alltid något :)

Utgång igår, -igen. Då det var en fredag var det kö och fullt överallt. Det är då det är otroligt viktigt att kunna fånga dörrvakternas och bartendrarnas intresse. Dessa varelser är lite svårare än de vanliga sakerna som rör sig i barer och har något dinglande mellan benen. Dessa varelser har nämligen något du och många andra vill ha. Att snabbt komma in eller att slippa vänta på en drink. och de vet sitt värde. och många fina flickor har i alla år kämpat med att hänga på bardisken med djuuuupa urriingninar. Tekniker för hur tuttarna bäst pushas upp under näsan på bartendern används flitigt. Alltså. Att vara söt och flasha sina behag hjälper inte lika bra som det brukar.

Nej, det man ska göra är att flasha sina behag utan att låta dem veta att de är målet.

Dörrvakter: Dessa personer ska man ta det lagom lugnt med. Du vill inte framstå som för full, men ändå som en inkomstkälla. DU är personen som kommer ge alla andra en riktigt bra kväll. Ett högt social proof i kön och sköna polare är ett plus. Sen gäller det också att du ska få käre vaktis önska att du kommer lägga märke till honom. Var social, artig, och le mot honom. ge honom ett litet hopp om att det finns en chans. En liten chans. Han ska känna att det kanske går att få dig intresserad om han kämpar lite. sen gäller det att ytterligare motivera honom till att kämpa för dig. Killar faller ganska lätt för kvinnors kroppar... och vet ni tjejjer... vi är MYCKET kräsnare när vi avgör vad som är fint och vad som inte är fint. Killar är mycket mer förlåtande. keep that in mind for some extra confidence ;)

Personligen har jag inte mycket tuttar att komma med.. Istället attraherar jag oftare killar som gillar rumpor och ben. Rumpan ses från sin bästa sida när man dansar :P .. och jag älskar att dansa. Så det brukar vara min väg till vaktis hjärta... Men vad man nu än gör som kan göra vaktisen lite mer motiverad att vara snällare mot dig, så får det inte vara uppenbart att du gör det för honom...Jag dansar nästan jämt oavsett om jag vill försöka komma in fortare eller inte.. Att dansa och prata med polarna just för att det är kul att dansa är det optimala.. det man annars kan göra är att justera urringningen och fråga tjejkompisen "hey, do my boobs look ok?" alltså.. man kan göra eller säga hur korkade saker som helst... det vaktis kommer höra är "boobs"
Vid det här laget kommer vaktis börja prata med dig. då är du trevlig, men lite halvt otillgänglig. Ända tills han ska kolla ditt id så får han inte uppmärksamhet mer än korta stunder i taget... Tillslut känner han att han måste använda sig av sin makt som vaktis för att få dig att uppmärksamma honom. Och det är då man får komma in trots att det är fullt och inga personer lämnat baren...

När det gäller bartendern så har han oftast inte tid att prata och han är oftast trött på att tappa upp öl efter öl. Det bästa är att beställa något medans det är lugnt. Småprata och be honom gärna hitta på en drink åt dig. beröm drinken! oavsett om den inte är den godaste... första drinken följs alltid av beröm,.. han ska tycka att det är roligt att servera dig.Senare när man har skapat en kontakt så kan man utmana honom att göra en bättre drink... eller beställa en drink i en viss färg.. det gäller dock att man avläser honom så att han tycker att det är roligt. Är du en tillräckligt trevlig kund kommer han inte bry sig om att det tar längre tid att serva dig, men om han är för stressad kan det leda till motsatt effekt.  När man väntar gäller samma sak som med vaktis, kan man få honom att bli intresserad och tycka att du är het så är det alltid ett plus. men att hänga på bardisken är ett gammalt trick som visserligen fungerar ibland.. men.. det är mycket bättre att göra sånt som inte är lika uppenbart "hej jag försöker få din uppmärksamhet genom att utnyttja min urringning till max"
När det gäller bartendrar så är det alltid fördelaktigt att betala i cash och ge tip. om man ger rikligt med tip i början av kvällen så får man igen det i form av generösa drinkar senare.

my two cents :D

Jag var i chock.. placebo-saknad som jag kallade det... sedan i onsdags fick jag lite ego boost och ny motivation att jobba mot mål som finns här i Madison istället för att tänka på sådant som finns i Sverige.

Jag kom ur min chock och min placebo saknad. Men nu har den riktiga saknaden hunnit ikapp mig. Känner igen den från tidigare i att jag verkligen längtar efter kontakt. Att prata, umgås och vara nära. Men det är en tryggare saknad nu. Vi klarade oss. vi höll ihop och vad vi har gemensamt förändrades inte. Nu är det 5 veckor och en dag tills jag åker hem. och nej jag räknar inte dagarna :P heh.. mjo... jag gör väl det... busted ?

haha... bara en sån sak att våra bloggar ibland nästan reflekterar varandra får mig att småle åt hur lika vi är. Båda två upplever vi olika stadier av saknad och krishantering. Samtidigt som vi med nästan lite masochistisk lycka analyserar och studerar vad som händer inom oss med en forskares nyfikenhet. A var katalysatorn som gav B, tillsätt X och du får C. Chansen att försöka förstå hur hjärnan fungerar på nära håll och hur emotioner påverkar en. Att kunna något i teorin är en sak. Att inte bara bevittna utan också uppleva det i praktiken är en helt annan. Nämde jag att jag pluggar psykologi nästa termin? :D

Nu ska det iväg och demonstreras mot prop. 8 med vännerna. Sedan lite halvintesivt pluggande som ska belönas med en joggingrunda i de nya dojjorna =)

Fest igår, hos Söt som vanligt... Drog med mig Dajoun från min teaterklass. En tjej från korea som känner att hon är lite för konservativ för sitt eget bästa men som inte riktigt vill hoppa ur sin comfort-zone än. Anyways... jag bjöd med henne och var hela kvällen smått orolig och försökte ta hand om henne. men vi hade riktigt kul ändå. Senare så går två snälla killar med henne och hennes kompis som hade kommit dit senare, hem... lämnar snällt av dem och går tillbaka. Det var otroligt skönt att veta att jag kunde lita på killarna och att tjejjerna fick eskort hem. Samtidigt som jag på något sätt hade hamnat lite over the top och inte kände att jag ville gå ensam tillbaka om jag hade följt henne hem. Natten blev sen.. och någonstans är jag lite rädd att jag fick i mig någonting, jag vart otroligt låg och fick senare veta att några hade tagit någon form av opiater och med den dåliga kollen vi hade på glas hit och dit så kanske jag fick i mig spår... eller så var jag bara otroligt trött,
Vem vet.. jag var lite oförsiktig men samtidigt i en grupp med bara betrodda vänner så på så sätt var det lugnt.. Men det slutar dock med att jag inte går hem förrän halv 7 på morgonen... såg ju självklart ut som att jag gick walk of shame... fick lite blickar som visade vad folk trodde... men det bjuder jag på den här gången :P

Jag har ju som vissa kanske känner till, nästan ett beroende av att ge massage. Så på småtimmarna brukar mina vänner alltid få en ny lite mer avslappnad rygg. Det är sjukt givande.. speciellt när man får höra att jag är bättre än någons utbildade massör. Och alla som har fått en riktig massage på en massage-bänk, med olja vet att en halvdan ryggmassage när man sitter med tröjan på, i en soffa sällan kommer i närheten av den riktiga massagen :D - Kanske ska ta lite fler kurser och skaffa mig ett nytt extra-jobb när jag kommer hem.

Sen så har jag börjat med repetitioner för Hamlet... ytterligare en ego-boost när jag får veta att jag inte fick min roll för att vi var så få som var på auditionen då många nya personer var med och jag kände bara igen en person från auditionen. Får även höra att jag har en varm behaglig röst :P.. kändes lite lustigt då det inte är så jag hör den.. och rösten är inte det vanligaste man får komplimanger för

Schemat för nästa termin är i övrigt halv-klart. Jag fick en av det eftertraktade platserna på fortsättningskursen i teater =D och kom in på en psykologi-kurs som jag har hört ska vara otroligt bra. två kurser till så är jag all set men den ena måste man ha sophomore status för och den andra har jag inte förkunskaperna för. Men troligtvis så kan min counselor fixa till min status eller jobba förbi det då jag tar en sophomore-kurs den här terminen. Den andra kursen är lite mer tveksam men förhoppningsvis kan han fixa in mig på den också =) det är otroligt praktiskt att vara en scholar här då stipendiet har hög status på skolan och de flesta gör allt de kan för att hjälpa en :D

jag har startad ett litet projekt och efterlyser nu sex-bloopers... Historier om när det hela gick lite snett... slutade på ett konstigt sett... blev pinsamt.. en förälder walks in on you... etc..

jag vill veta storyn... varför det blev som det blev... hur det kändes.. hur hanterade du situationen? vad hände efteråt? något du lärde dig av episoden? är det något du delar med dig av och skrattar åt med polarna eller är det en djupt begravd hemlighet?

även övriga sexhemligheter är välkommna... brukar du ljuga om hur många du har varit med? när du förlorade oskulden etc?

alla svar och anekdoter är välkommna.

Du kan anitngen maila: [email protected] eller svara anonymt genom att kommentera via bloggen.

oavsett hur du väljer att svara är jag otroligt tacksam... och kommer hantera alla svar med största sekretess. I mitt projekt planerar jag att sammanställa anekdoterna och kan komma att återge delar av dem eller hela anekdoter. Jag förbehåller mig att redigera texten och kommer hålla alla källor hemliga om det inte uttrycks en uttalad önskan att bli omnämd.

Halloween i Madison gör att staden i högsta grad förtjänar sitt smeknamn - Madtown.

Firandet pågår i två dagar. Fredagen då alla festar som vanligt men i kostymer och med lite mer sprit i kroppen än vanligt... eller öl som är den vanligaste drycken här i bonde-staten.

Jag och min "bf" tog oss till en hemmafest hos några vänner. Tydligen så hade de skjutit fram tiden för när man skulle komma vilket jag missat... så vi bustade dem halvfärdiga. Men inga problem med det, det tog lite tjatande sen lät de mig hjölpa till att fixa med maten. Vi spenderade också en del tid ute på balkongen med att röka och titta på folk. Jag fick en del sleazy kommentarer från folk på gatan då vi var uppklädda (avklädda) som Marilyn Manson och Dita von Teese och som ni kanske vet så är hon strippa. Korsett hotpants och nylonstrumpor med strumpeband var min outfit för kvällen...

Allteftersom droppade det in mer folk... jag fick i mig mer och mer dricka... vi drog vidare till ett houseparty där jag hamnade i en 15 minuter lång diskussion om ingenting med några personer i en annan lägenhet när jag letade efter en toalett och räkade busta deras fest... kommer inte ihåg riktigt vad vi pratade om men det hade något med att gisasa varandras kostymer och göra... trevliga figurer iaf..

Sen tror jag vi tog oss hem på något sätt... Och jag var karatefull... något som inte händer ofta.  men kombinationen av ett stort party humör och tryggheten och säkerheten i att ha en alldeles egen beskyddare som jag dessutom visste inte skulle gnälla på mig för att jag var full - gjorde att jag släppte på spärrar jag brukar ha... men.. även om jag inte blir bakis så är dagen efter ändå fylld med lite halvångest. Jag är inte jätteglad över mig själv när jag blir för full... Därför blev lördagen lite lugnare..

Då var det freakfest på statestreet vilket vi struntade i,.. försökte möta upp med lite vänner men de var för fulla för att kommunicera ordentligt... vi var istället på en bar och snakckade runt med diverse folk.. när vi skulle hem stod vi dessutom och pratade med en snubbe som väntade på Chicago bussen för han skulle flyga till NY - tror jag- för en intervju... helt underbart med det här landet att man så lätt kan prata med folk om allt möjligt mellan himmel och jord. För en person som är intresserad av människor och människo-öden så är den här öppna mentalieten guld.

Har varit mycket den senaste tiden med midterms, halloween, election och besök av min pojkvän. mer om allt det kommer skrivas ned i framtiden

Han åkte hem igår och nu sitter jag halvt i chock. På ett sätt är det jättejobbigt att en persons närvaro eller frånvaro kan påverka mig så pass mycket. På ett annat sätt är det underbart att känna så starkt för en person, den glädjen och att ha den samhörigheten med en annan person gör smärtan lite mer förståelig och jag får lättare att acceptera att om någon ska påverka mig så positivt så kommer jag alltid påverkas negativt när denna någon inte är hos mig. Det är ganska intressant att försöka analysera vad det är jag känner och förstå varför jag känner som jag gör.

Som till att börja med så inte var jag så negativt påverkad av att vara separerad från honom när jag visste att vi skulle ses om en eller två eller några dagar. En viss form av saknad fanns där, men det var en känsla av normal storlek och den låg och vilade någonstans för att endast visa sig i korta glimtar när tankarna ramlade till honom. Nu med själva vetskapen om att det kommer dröja länge innan vi ses igen så har jag gått in i en form av chock-tillstånd. Jag är nere och hade väldigt svårt för att hoppa runt och spela allan idag på teatern.. Jag mår illa. Jag är trött. Har sovit för att jag däckade i mina böcker men är fortfarande trött och känner mig lite halvt apatisk. Det är intressant vad placebo kan göra. För om jag skulle träffa honom imorgon igen så skulle det här vara en ren placebo reaktion. Ett dygn är inte tid som generellt sett får en att sakna på det här sättet. Men eftersom jag är medveten om att jag inte kommer se honom på ett bra tag så reagerar jag därefter. Jag känner igen mina reaktioner från när jag precis kom hit. Bara det att nu är de lite svagare då de inte är blandade med jet-lag och allmänn förvirring. Och då är de också lättare att förstå och försöka analysera.

trots att vi nu har haft två längre perioder ifrån varandra så kan jag inte säga om saknaden blir värre eller bättre med tiden. Den blir annorlunda. Och det förlamande chock-tillståndet går över när man lyckas förlika sig med tanken och vänja sig vid den lite gråare versionen av livet. en gråare version.. shit vad jag låter deprimerad.. men det är svårt att förklara och jag tror inte jag kommer lyckas utan att bli alltför cheesy. Men jag ska försöka. Innan jag träffade honom var jag helt nöjd med mitt liv och med mig själv. Det fanns och finns en del saker som jag inte har någon makt över som jag skulle vilja ändra; såsom krig, växthuseffekten, fattigdom, färgerna i SU's korridorer, att man blir tjock av godis osv...  Men i det stora hela så levde jag livet jag ville leva, hade coolaste året i usa framför mig, glad lycklig singel etcetc. Sen när jag träffade honom med stort H så blev de ungefär som att gå över från vanlig tv till hd. allt blev lite mer rätt. inte för att vanlig tv är dåligt men det tar ett tag att vänja sig med den gamla bilden, och jag är inte ens en tv-tittare. 

Så i saknadens faser har vi chock tillståndet. vilket jag är i nu. Sist gick jag även igenom förnekelse, inte direkt förnekelse i att jag saknar inte utan mer stänga av en knapp på känslorna och trycka undan dem. Sedan kom accepterandet. Jag accepterade min saknad och erkände att jag inte klarade mig utan den. Då började jag ta mig tid och umgås med saknaden, känna hur den kändes och tänka i detalj på vad det var jag saknade mest just då. Då kunde jag nästan känna en doft eller ett par armar runt mig. Höra en röst eller somna med den inbillade närvaron av någon i min säng. Efter min accepterande fas så satte jag saknaden på autopilot. Den var närvarande men tog inte så stor plats. detta hände ungefär i samma veva som jag dessutom började få små glädje utbrott när tanken på att han skulle komma hit började ploppa upp i huvudet.

sist tog chocktillståndet ca 2 veckor. förnekelse 2 acceptans 2 autopilot 2 och sista veckan var jag bara lite allmännt hypead för att han skulle komma hit.

På ett sätt så tror jag att det blir lättare nu. Det är inte lika lång tid kvar tills jag kommer hem äver jul. Och jag har fått en dos av konfirmation om att vi kommer klara det här tillsammans. Känslor är svåra på ett sätt, för det är bland det mest abstrakta vi har. Samtidigt som de är bland det mest konkreta när vi vet vad vi känner.

Starka känslor för en annan människa är bland det starkaste och mest konkreta vi har. Därför är vi också som mest känslomässigt sårbara när vi öppnar upp våra känslor för någon annan. I och med att starka känslor är tydligare än svagare känslor så vet vi bättre vad vi känner, därmed vet vi bättre vad vi har att förlora. Denna vetskap blandat med de flestas behov av närhet med andra individer, känslan av att vara ensam och önskan att inte vara det gör att de flesta tenderar att tvivla på om känslorna är besvarade. När en person känner starkt för dig är det oftast inget tvivel så länge personen i fråga inte är för rädd för att visa det. Våran förmåga att undermedvetet uppfatta andras mikrosignaler gör att vi "vet" att känslorna är besvarade. Denna vetskap stärks ytterligare av ord, vad man säger och hur man säger det. Den medvetna konfirmationen av att man tycker om varandra.
Det kruxiga med distans och med starka känlor är att jag ibland har svårt att förstå att det kan vara så fantastiskt som det är mellan oss. Hela situationen hur vi träffades och hur vårat förhållande är så långt ifrån ett vanilla relationship det går gör att jag ibland stannar upp och tänker; shit det kan inte vara sant. Problemet med distans är att beröring och kroppsspråk spelar en otroligt stor del i ett förhållande. Att vara utan den närheten är nerverande och lämnar en otillfredställd på ett emotionellt plan.
En annan sak med förhållanden och känslor är att vi alla ser par som är säkra på varandra. som älskar varandra. Men som ändå slutar med att de bryter upp efter en kort eller en lång period. Innan man har utsatts för prövningar så vet man inte om man tillsammans kompletterar varandra så pass att man klarar sig igenom svåra perioder. Denna vetskap biddrar till osäkerheten när det kommer till känslor. Man vet vad man känner. Men man vet inte hur långt eller länge det kommer räcka.

Han sade något om att tiden vi hade tillsammans bara ytterligare bevisade för honom att det är han och jag som gäller. För mig var det samma sak. Det var en konfirmation. Att veta att vi klarade att vara ifrån varandra så pass länge. Att inget var förändrat när vi var tillsammans igen. Att det inte spelade någon roll var vi var eller vad vi gjorde, allt kändes lika rätt. För mig var det också en ytterligare konfirmation då jag tråkigt nog pmsade lite några dagar. Men från det fick jag konfirmation då jag dels nu har tryggheten i att jag vet att det är ok. Dels i att han reagerade på bästa möjliga sätt... dvs. inte alls. vilket kan verka lätt men det är få personer som kan hantera lite ologiska modswings...

summasummarum....
med bara 6 veckor kvar och en hel evighet av nya minnen känslor och sensations att suga på som små karameller,(Känslan av en hand mot min rygg när vi väntar vid ett övergångsställe. Kyssar, ord och skratt tillsammans....) så planerar jag att försöka komma ur chock tillståndet och hålla mig upptagen sista tiden av terminen...