Harry B James
Firade den kära vännen Compass i lördags på Harry B. När jag var på väg hem till gubben för förfestande så lyckas jag hitta den enda tunnelbaneuppgången som tog mig till en skogsdunge.. Mycket bra med min orienteringsförmåga!
Nå efter mycket vägedning hittar jag fram där den sötaste missen stal mitt hjärta. Knappt hade jag hämtat andan förrän det var dags att dra ut. Möter upp med alla möjliga trevliga människor och när vi står å snacker kommer en snubbe fram å bommar cigg. Han var klädd i något som såg ruskigt likt ut flanellskjorta och blå jeans. Av någon anledning tyckte han att han var Manlig, till skillnad från den typen av killar jag älskar med svart nagellack och smink. Jag tyckte han var gammal och utan smak.
Träffar en mystery wannabee... elller.. kanske han bara gillade att ha en peaock tändare i form av en plånbok, göra korttrick och skojja om att han och hans wing var en del av estniska maffian? Senare såg jag han bli spöad armbrytning av en biffig brud. Han var duktigt biffig han också. Kanske spelae det in att ett gäng tjejjer taffsade på honom hejdlöst. Fast det verkade som att de respekterade när han sa att de inte fick ta innanför kallingarna :)
Bland udda folk träffade jg även en hallick... Jag hade gått ut med några tjejjer som hade snackat lite med killarna. Hallicken, en stor tjej med en drink för mycke innanför kläderna kommer fram och börjar snaka om att vi ska bli drinkhoror för hennes polare var såååå tät å man tydligen bara behövde låstas vara intresserad för att han skulle spendera massor på en,... hejdå sa vi. En av tjejjerna var dessutom bi oc efter lite snack kommer frågan "såå,,, vad gillar du för tjejjer då?"
-jag gillar fem's,, och själv?
"jag är mer åt butch-hållet"
-ok, ska inte ragga på dig me andra ord ;) , kunde jag inte låta bli att säga... 10 minuter senare kom frågan igen " vad sa du att du gillade för tjejjer nu igen? hurdana fem's?"
Nå efter mycket vägedning hittar jag fram där den sötaste missen stal mitt hjärta. Knappt hade jag hämtat andan förrän det var dags att dra ut. Möter upp med alla möjliga trevliga människor och när vi står å snacker kommer en snubbe fram å bommar cigg. Han var klädd i något som såg ruskigt likt ut flanellskjorta och blå jeans. Av någon anledning tyckte han att han var Manlig, till skillnad från den typen av killar jag älskar med svart nagellack och smink. Jag tyckte han var gammal och utan smak.
Träffar en mystery wannabee... elller.. kanske han bara gillade att ha en peaock tändare i form av en plånbok, göra korttrick och skojja om att han och hans wing var en del av estniska maffian? Senare såg jag han bli spöad armbrytning av en biffig brud. Han var duktigt biffig han också. Kanske spelae det in att ett gäng tjejjer taffsade på honom hejdlöst. Fast det verkade som att de respekterade när han sa att de inte fick ta innanför kallingarna :)
Bland udda folk träffade jg även en hallick... Jag hade gått ut med några tjejjer som hade snackat lite med killarna. Hallicken, en stor tjej med en drink för mycke innanför kläderna kommer fram och börjar snaka om att vi ska bli drinkhoror för hennes polare var såååå tät å man tydligen bara behövde låstas vara intresserad för att han skulle spendera massor på en,... hejdå sa vi. En av tjejjerna var dessutom bi oc efter lite snack kommer frågan "såå,,, vad gillar du för tjejjer då?"
-jag gillar fem's,, och själv?
"jag är mer åt butch-hållet"
-ok, ska inte ragga på dig me andra ord ;) , kunde jag inte låta bli att säga... 10 minuter senare kom frågan igen " vad sa du att du gillade för tjejjer nu igen? hurdana fem's?"
höst
Det var ett tag sedan. Jag vet. På ett sätt har så otroligt mycket hänt. Jag har haft kul, letar lägenhet, jobbar, träffar vänner, pluggar och är med pojkvännen. På ett sätt har det inte hänt så mycket.
Men det tänker jag inte prata om nu. Nej, jag tänker i sann tonnårsanda (fy, kan inte fatta att det är tre år sedan jag var tonåring... Tre år!) men i alla fall, i sann tonnårsanda tänkar jag spy ut mig om känslor och allt dylikt.
Jag mår deprimerat. Jag vill inte säga att jag är deprimerad. Mer allmänt ledsen, låg, depressed light med noll kalorier. Detta är inget nytt. Det är höst och förändring av årstider och jag har mått konstigt av vädrets mer genomgående förändringar sen jag blev tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt. Bara det att jag alltid har haft en mer eller mindre dum anledning. Ibland riktigt bra anledningar faktiskt. Som att jag fick för mig att jag var tjock. Eller när jag inte kunde tackla att jag inte var bäst i klassen längre. Eller när jag hade en trotsig attityd om att jag egentligen inte alls var intresserad av pojkar bara för att jag inte ville erkänna för mig själv att jag faktiskt var det men trodde att chanserna var bortblåsta för min del. Eller när jag våndades över ultimatum, hot om att bli dumpad och skuldkänslor för att jag var med mina vänner när jag faktiskt hade pojkvän och var kär. Eller när mina vänner inte mådde bra och jag grät för jag inte kunde göra något åt det. Eller när jag var olycklig på jobbet. Eller när jag var en atlant ifrån min kärlek. Som sagt. Orsaker som jag nog visste inte enbart var skyldiga till att jag periodvis ville ligga i sängen hela dagar å grina. Till att jag låg i sängen i dagar och bölade. Men de gav en hel del logik till mina känslor. Om inte annat kunde jag skylla på dem.
Men nu då? Jag bor visserligen hemma fortfarande, men jag trivs ganska bra med det trots att jag letar efter någon annanstans att bo. Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker inte att jag är ful som en nucka eller ser ut som en jättinna och om någon annan skulle tycka det så skulle det inte röra mig i ryggen. Jag gillar min utbildning och jag trivs på jobbet eller snarare jobben. (har börjat vikariera som ridlärare igen, eller ska till helgen) Och grädden på moset är att jag är kär. I ett sunt förhållande. Och mina vänner älskar mig och jag älskar dem. På ett sätt känns det som att vi alla har börjat hitta hem.
Ändå, ändå, ändå kan jag inte låta bli att se allt i gråa trissta färger som inte alls passar ihop med de gyllengula träden. Det går i vågor såklart. Och jag känner igen känslorna. Är van vid dem. De är som gamla sockor med hål i. Man tycker inte om dem, de är obekväma för det mesta och riktigt outhärdliga när stortån letar sig ut genom ett av de större hålen. Men ändå måste man ju ha strumpor på sig och man har bara inte hunnit köpa nya. Kanske jag kan köpa nya känslor? Det är så konstigt. för jag känner mig inte som en deprimerad människa. Jag är ju helt normal. Fast det är väl dem också. Det är bara det att jag egentligen mår ganska bra, jag orkar bara inte möta världen några veckor i sträck.
Men det tänker jag inte prata om nu. Nej, jag tänker i sann tonnårsanda (fy, kan inte fatta att det är tre år sedan jag var tonåring... Tre år!) men i alla fall, i sann tonnårsanda tänkar jag spy ut mig om känslor och allt dylikt.
Jag mår deprimerat. Jag vill inte säga att jag är deprimerad. Mer allmänt ledsen, låg, depressed light med noll kalorier. Detta är inget nytt. Det är höst och förändring av årstider och jag har mått konstigt av vädrets mer genomgående förändringar sen jag blev tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt. Bara det att jag alltid har haft en mer eller mindre dum anledning. Ibland riktigt bra anledningar faktiskt. Som att jag fick för mig att jag var tjock. Eller när jag inte kunde tackla att jag inte var bäst i klassen längre. Eller när jag hade en trotsig attityd om att jag egentligen inte alls var intresserad av pojkar bara för att jag inte ville erkänna för mig själv att jag faktiskt var det men trodde att chanserna var bortblåsta för min del. Eller när jag våndades över ultimatum, hot om att bli dumpad och skuldkänslor för att jag var med mina vänner när jag faktiskt hade pojkvän och var kär. Eller när mina vänner inte mådde bra och jag grät för jag inte kunde göra något åt det. Eller när jag var olycklig på jobbet. Eller när jag var en atlant ifrån min kärlek. Som sagt. Orsaker som jag nog visste inte enbart var skyldiga till att jag periodvis ville ligga i sängen hela dagar å grina. Till att jag låg i sängen i dagar och bölade. Men de gav en hel del logik till mina känslor. Om inte annat kunde jag skylla på dem.
Men nu då? Jag bor visserligen hemma fortfarande, men jag trivs ganska bra med det trots att jag letar efter någon annanstans att bo. Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker inte att jag är ful som en nucka eller ser ut som en jättinna och om någon annan skulle tycka det så skulle det inte röra mig i ryggen. Jag gillar min utbildning och jag trivs på jobbet eller snarare jobben. (har börjat vikariera som ridlärare igen, eller ska till helgen) Och grädden på moset är att jag är kär. I ett sunt förhållande. Och mina vänner älskar mig och jag älskar dem. På ett sätt känns det som att vi alla har börjat hitta hem.
Ändå, ändå, ändå kan jag inte låta bli att se allt i gråa trissta färger som inte alls passar ihop med de gyllengula träden. Det går i vågor såklart. Och jag känner igen känslorna. Är van vid dem. De är som gamla sockor med hål i. Man tycker inte om dem, de är obekväma för det mesta och riktigt outhärdliga när stortån letar sig ut genom ett av de större hålen. Men ändå måste man ju ha strumpor på sig och man har bara inte hunnit köpa nya. Kanske jag kan köpa nya känslor? Det är så konstigt. för jag känner mig inte som en deprimerad människa. Jag är ju helt normal. Fast det är väl dem också. Det är bara det att jag egentligen mår ganska bra, jag orkar bara inte möta världen några veckor i sträck.
