ottiliaslife

Det var ett tag sedan. Jag vet. På ett sätt har så otroligt mycket hänt. Jag har haft kul, letar lägenhet, jobbar, träffar vänner, pluggar och är med pojkvännen. På ett sätt har det inte hänt så mycket.

Men det tänker jag inte prata om nu. Nej, jag tänker i sann tonnårsanda (fy, kan inte fatta att det är tre år sedan jag var tonåring... Tre år!) men i alla fall, i sann tonnårsanda tänkar jag spy ut mig om känslor och allt dylikt.

Jag mår deprimerat. Jag vill inte säga att jag är deprimerad. Mer allmänt ledsen, låg, depressed light med noll kalorier. Detta är inget nytt. Det är höst och förändring av årstider och jag har mått konstigt av vädrets mer genomgående förändringar sen jag blev tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt. Bara det att jag alltid har haft en mer eller mindre dum anledning. Ibland riktigt bra anledningar faktiskt.  Som att jag fick för mig att jag var tjock. Eller när jag inte kunde tackla att jag inte var bäst i klassen längre. Eller när jag hade en trotsig attityd om att jag egentligen inte alls var intresserad av pojkar bara för att jag inte ville erkänna för mig själv att jag faktiskt var det men trodde att chanserna var bortblåsta för min del. Eller när jag våndades över ultimatum, hot om att bli dumpad och skuldkänslor för att jag var med mina vänner när jag faktiskt hade pojkvän och var kär. Eller när mina vänner inte mådde bra och jag grät för jag inte kunde göra något åt det. Eller när  jag var olycklig på jobbet. Eller när jag var en atlant ifrån min kärlek.  Som sagt. Orsaker som jag nog visste inte enbart var skyldiga till att jag periodvis ville ligga i sängen hela dagar å grina. Till att jag låg i sängen i dagar och bölade. Men de gav en hel del logik till mina känslor. Om inte annat kunde jag skylla på dem.

Men nu då? Jag bor visserligen hemma fortfarande, men jag trivs ganska bra med det trots att jag letar efter någon annanstans  att bo. Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker inte att jag är ful som en nucka eller ser ut som en jättinna och om någon annan skulle tycka det så skulle det inte röra mig i ryggen. Jag gillar min utbildning och jag trivs på jobbet eller snarare jobben. (har börjat vikariera som ridlärare igen, eller ska till helgen) Och grädden på moset är att jag är kär. I ett sunt förhållande. Och mina vänner älskar mig och jag älskar dem. På ett sätt känns det som att vi alla har börjat hitta hem.

Ändå, ändå, ändå kan jag inte låta bli att se allt i gråa trissta färger som inte alls passar ihop med de gyllengula träden. Det går i vågor såklart. Och jag känner igen känslorna. Är van vid dem. De är som gamla sockor med hål i. Man tycker inte om dem, de är obekväma för det mesta och riktigt outhärdliga när stortån letar sig ut genom ett av de större hålen. Men ändå måste man ju ha strumpor på sig och man har bara inte hunnit köpa nya. Kanske jag kan köpa nya känslor? Det är så konstigt. för jag känner mig inte som en deprimerad människa. Jag är ju helt normal. Fast det är väl dem också. Det är bara det att jag egentligen mår ganska bra, jag orkar bara inte möta världen några veckor i sträck.