My world falling apart
During seconds longer than hours I'm falling. My life centered around him is rushing through my mind as if I'm dying. The possible futures are flashing by at equal speed. What will happen now? What happened? How will we cope? how will he cope? This isn't happening.
This isn't happening.
...
It wasn't happening. This time we are safe. He and I. This is the third time the gost visited my family. Making us aware that it is waiting in the darkness and that it can crave its victim anytime. There is nothing we can do about it.
This time we are safe. Sad, scared but safe. He will be fine.
He will be fine or I'll die. My life is still centered around him. I love him to death.
He will be fine the doctors said.
He Will Be Fine.
This isn't happening.
...
It wasn't happening. This time we are safe. He and I. This is the third time the gost visited my family. Making us aware that it is waiting in the darkness and that it can crave its victim anytime. There is nothing we can do about it.
This time we are safe. Sad, scared but safe. He will be fine.
He will be fine or I'll die. My life is still centered around him. I love him to death.
He will be fine the doctors said.
He Will Be Fine.
Om norrland och om styrdans
Jag pratade ju en del om att det kanske skulle bli engelska framöver- men vissa saker kan jag bara uttrycka på svenska. Som när det är fest på vôllan, en farsgubbe som leker med grävmaskinen dygnet runt och kärlek till fjällborna som har hjärtan stora som fjällen vars fötter de lever vid.
Jag flydde fältet nu över helgen. Födelsedag är inte riktigt min grej som man så säger. Och färilastintan som hon kallades fyllde femti samma dag som jag blev 22 så fest på byn var det officiella målet med resan. Kärleken skulle följt med, men han blev sjuk och fick stanna hemma. Min önskan om att få visa och dela några av mina käraste minnen får vänta ännu ett tag.
Farsgubben skulle ju tydligen vara glad över att ha mig där på besök. Men inte såg jag mycke av han, men jag både såg och hörde grävmaskinen, traktorn och vibratorn. Att bygga platå är ett jobb som halv ett på natten krävda att han hade alla tre maskiner igång och sprang emellan dem för att fixa. Dumpa massor med traktorn, gräva platta till och sprida ut med grävaren och platta till med vibratorn. Jag såg ju guldläget trodde jag i att jag skulle få lära mig köra grävare vilket ser riktigt roligt ut... så jag kunde hjälpa honom. Men hur stressad han än må vara så har han så roligt att han inte vill lämna från sig något. Eller så kan det vara hans något föråldrade bakgrund som gör tanken på en dotter som kör grävare till något konstigt.
Fredagen åt hela kära gänget pizza på station och jag blev kär i otto - nu e det inte den otto utan en bedårande blandrasvalp som har förstora tassar och en lång ostyrig svans. Sen drog tre tappra riddare iväg till krogen där jag min vana trogen dansade, och de andra sina vana trogen drack öl...
Kalas på riktigt vart det på lördagen. Folk i alla åldrar och från hela norrland (och tok-svenssons från stockholm) samlades för att fira färilastintans högtidsdag. Gamla och nya bekantskaper gjordes. Och kärlek var att se pärona dansa. Jag stod och såg på dem med ett fånigt leende på läpparna. Det slog mig att så vill jag ha det när jag blir gammal. Jag har aldrig varit mycket för att binda mig, men jag vill kunna se tillbaka på ett liv med någon, återuppleva ungdomen när man träffades med dansen. Vad kommer min generation ha som gamlingar på fester? Sitta vid ett bord och drick öl? Dansa "disco-dans" som de säger ? De ä nåt fint med riktig dans. Samspelet som, kanske knackigt efter att inte ha dansat på länge, ändå lyser igenom, klickar och fungerar eftersom man har tillbringat ett liv tillsammans.
Själv dansade jag bäst jag kunde, bugg och foxtrot. Men pojkarna som bjöd upp mig kunde dansa lika lite som jag så jag vet inte vad det liknade. Och sättet de rakt och ärligt, utan krusiduller sa; fan va snygg du e. eller andra komplimanger gjorde mig glad och nästan lite generad. För allt som oftast när man får en komplimang så känns det som att givaren vill ha något i retur. Den känslan fick jag inte nu. Det är en känsla av rus, känslan av att ha hela världen i sin hand att vara omringad och uppskattad. Jag hittade även ett sätt att kringgå farsgubbens ovilja att lära mig köra grävaren. En av mina danskavaljerer sa att han kunde lära mig och då har ju pappsen inte mycket att säja till om =)
Och barndomskärleken var lindad runt mitt lillfinger och jag log åt att jag förut tänkt att det var en omöjlighet. Lycka var att veta att det var just en barndomskärlek, och nu ett minne där jag kan le åt den drömmande oskyldiga flicka jag var.
Men minnet jag lever på nu, är bilden av mor och far dansandes tillsammans. Den värmer i magen och jag känner nästan en längtan av att vara där de är nu.
Jag flydde fältet nu över helgen. Födelsedag är inte riktigt min grej som man så säger. Och färilastintan som hon kallades fyllde femti samma dag som jag blev 22 så fest på byn var det officiella målet med resan. Kärleken skulle följt med, men han blev sjuk och fick stanna hemma. Min önskan om att få visa och dela några av mina käraste minnen får vänta ännu ett tag.
Farsgubben skulle ju tydligen vara glad över att ha mig där på besök. Men inte såg jag mycke av han, men jag både såg och hörde grävmaskinen, traktorn och vibratorn. Att bygga platå är ett jobb som halv ett på natten krävda att han hade alla tre maskiner igång och sprang emellan dem för att fixa. Dumpa massor med traktorn, gräva platta till och sprida ut med grävaren och platta till med vibratorn. Jag såg ju guldläget trodde jag i att jag skulle få lära mig köra grävare vilket ser riktigt roligt ut... så jag kunde hjälpa honom. Men hur stressad han än må vara så har han så roligt att han inte vill lämna från sig något. Eller så kan det vara hans något föråldrade bakgrund som gör tanken på en dotter som kör grävare till något konstigt.
Fredagen åt hela kära gänget pizza på station och jag blev kär i otto - nu e det inte den otto utan en bedårande blandrasvalp som har förstora tassar och en lång ostyrig svans. Sen drog tre tappra riddare iväg till krogen där jag min vana trogen dansade, och de andra sina vana trogen drack öl...
Kalas på riktigt vart det på lördagen. Folk i alla åldrar och från hela norrland (och tok-svenssons från stockholm) samlades för att fira färilastintans högtidsdag. Gamla och nya bekantskaper gjordes. Och kärlek var att se pärona dansa. Jag stod och såg på dem med ett fånigt leende på läpparna. Det slog mig att så vill jag ha det när jag blir gammal. Jag har aldrig varit mycket för att binda mig, men jag vill kunna se tillbaka på ett liv med någon, återuppleva ungdomen när man träffades med dansen. Vad kommer min generation ha som gamlingar på fester? Sitta vid ett bord och drick öl? Dansa "disco-dans" som de säger ? De ä nåt fint med riktig dans. Samspelet som, kanske knackigt efter att inte ha dansat på länge, ändå lyser igenom, klickar och fungerar eftersom man har tillbringat ett liv tillsammans.
Själv dansade jag bäst jag kunde, bugg och foxtrot. Men pojkarna som bjöd upp mig kunde dansa lika lite som jag så jag vet inte vad det liknade. Och sättet de rakt och ärligt, utan krusiduller sa; fan va snygg du e. eller andra komplimanger gjorde mig glad och nästan lite generad. För allt som oftast när man får en komplimang så känns det som att givaren vill ha något i retur. Den känslan fick jag inte nu. Det är en känsla av rus, känslan av att ha hela världen i sin hand att vara omringad och uppskattad. Jag hittade även ett sätt att kringgå farsgubbens ovilja att lära mig köra grävaren. En av mina danskavaljerer sa att han kunde lära mig och då har ju pappsen inte mycket att säja till om =)
Och barndomskärleken var lindad runt mitt lillfinger och jag log åt att jag förut tänkt att det var en omöjlighet. Lycka var att veta att det var just en barndomskärlek, och nu ett minne där jag kan le åt den drömmande oskyldiga flicka jag var.
Men minnet jag lever på nu, är bilden av mor och far dansandes tillsammans. Den värmer i magen och jag känner nästan en längtan av att vara där de är nu.
