börjar man bli gammal?
Jag har kommit fram till att jag trivs med att vara kär. Jag har självklart älskat att vara kär, hur kan man annat? denna mysiga bubblande känsla av glödande värme?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
feminist, javisst! ? ??? !
Jag har sällan tråkigt när jag är själv, det händer så mycket i mitt huvud.
Just nu är det mycket som surrar.
Som det här med feminism. Är det en sån jag är? Eller har uttrycket blivit kapat av de där manshatande galningarna som om vartannat vill att vi ska formas om så alla passar i samma. Att det inte längre ska finnas pepparkaksgubbbar och gummor utan bara pepparkaksmänniskor som inte är någonting? För det tycker jag är fel. Män och kvinnor är ju olika. Samtidigt så är jag arg på könsrollerna. För de gör att man ser könet och inte människan. Och jag tycker ju ändå att människan är viktigare än könet. Könstillhörigheten och sexualiteten och genus är ju ändå bara bisaker. Samtidigt som de är så stora delar av en. Vart hamnar man?
Kanske är jag en jämlikhetsfascist- En som tycker att värderingar inte ska läggas till manligt och kvinnligt. Som tycker att män kan vara kvinnliga på samma sätt som kvinnor kan vara manliga utan att de för den skull ska ses som "sämre" representanter för sitt sex. Vill man ha dessa barriärer mellan manligt och kvinnligt? Hur mycket styrs vårat beteende av hur vi tror vi ska betee oss? Hur mycket styrs vi av andras förväntningar?
vem vet, vem vet.
Just nu är det mycket som surrar.
Som det här med feminism. Är det en sån jag är? Eller har uttrycket blivit kapat av de där manshatande galningarna som om vartannat vill att vi ska formas om så alla passar i samma. Att det inte längre ska finnas pepparkaksgubbbar och gummor utan bara pepparkaksmänniskor som inte är någonting? För det tycker jag är fel. Män och kvinnor är ju olika. Samtidigt så är jag arg på könsrollerna. För de gör att man ser könet och inte människan. Och jag tycker ju ändå att människan är viktigare än könet. Könstillhörigheten och sexualiteten och genus är ju ändå bara bisaker. Samtidigt som de är så stora delar av en. Vart hamnar man?
Kanske är jag en jämlikhetsfascist- En som tycker att värderingar inte ska läggas till manligt och kvinnligt. Som tycker att män kan vara kvinnliga på samma sätt som kvinnor kan vara manliga utan att de för den skull ska ses som "sämre" representanter för sitt sex. Vill man ha dessa barriärer mellan manligt och kvinnligt? Hur mycket styrs vårat beteende av hur vi tror vi ska betee oss? Hur mycket styrs vi av andras förväntningar?
vem vet, vem vet.
Äckelpottor!
Alltså vissa jävla männsikor är så falska å äckliga att man spyr! Fy fan! Å dem har man varit snäll mot!
lycka?
Det är konstigt. Väldigt. En väldigt konstig känsla av, förlust... Frihet!
att vara lycklig utan dåligt samvete. Att släppa in andra känslor som förundran över det som var. Hur ser vi tillbaka? är det lika nu? Eller är det bara jag som önskar det? Kanske passerade för mycket för att det ska vara så. Lycka över annans lycka. Lycka över att min är fläckfri.
Förundran, nyfikenhet... En stark önskan att denna någon är allt jag inte var.
Kanske finns det sorg kvar. Jo, det gör det nog. Sorg över att inte ha varit rätt, att inte ha dugit till utan att böja, vända, stretcha för att passa en form som inte var för mig.
Men lyckan, lyckan. Min pusselbit har för närvarande en plats i pusslet och nu slipper jag skam för att ha hittat en plats som jag passar i... tills antingen jag eller omgivningen förändras.. eller så gör vi det tillsammans.. men för den här stunden fyller jag formen.
Men fortfarande en blandning av känslor. Friheten är blandad med en form av förlust. Lyckan över annans lycka så mycket större. nyfikenhet. Vem är Du idag? Vem är jag?
rörigt värre. men det måste förbli så. den som vet förstår och delar ändå allt med mig. Detta är mer för min egen skull.
att vara lycklig utan dåligt samvete. Att släppa in andra känslor som förundran över det som var. Hur ser vi tillbaka? är det lika nu? Eller är det bara jag som önskar det? Kanske passerade för mycket för att det ska vara så. Lycka över annans lycka. Lycka över att min är fläckfri.
Förundran, nyfikenhet... En stark önskan att denna någon är allt jag inte var.
Kanske finns det sorg kvar. Jo, det gör det nog. Sorg över att inte ha varit rätt, att inte ha dugit till utan att böja, vända, stretcha för att passa en form som inte var för mig.
Men lyckan, lyckan. Min pusselbit har för närvarande en plats i pusslet och nu slipper jag skam för att ha hittat en plats som jag passar i... tills antingen jag eller omgivningen förändras.. eller så gör vi det tillsammans.. men för den här stunden fyller jag formen.
Men fortfarande en blandning av känslor. Friheten är blandad med en form av förlust. Lyckan över annans lycka så mycket större. nyfikenhet. Vem är Du idag? Vem är jag?
rörigt värre. men det måste förbli så. den som vet förstår och delar ändå allt med mig. Detta är mer för min egen skull.
Body image
This complex thing. Oh, how it can affect you! Being a human, and a woman it is something I am aware of almost every waking hour and even in my dreams. Some people say women can affect attraction no more than they can manipulate with their looks. When I hear this I feal doomed, judged and with no power over how I am to be perceived. Then I get angry with myself, who are they to comprehend me? I know better! I've experienced it myself and I've seen others affect their surroundings using a splendid personality and mediocre looks. How a girl who is far from the hottest babe in the club get far more attention than anyone else.. But attention isn't everything, however it is important to remember I'm capable of seduce with something but looks. That my personality matters.
However unimportant I'm often aware of what reactions my body, my face, my hair create. How I feel in my body. Some days, I feel gloomy, chubby and I am anything but satisfied with my limbs. Other mornings I wake up and adore the feeling of my skin against the cold air, I stretch and yawn and when I look in the mirror I think "Godmorning beautiful."
The best days though, are the ones when I feel neither of that. When I'm plain. Not ugly, not pretty; just plain. When I pull on an old sweatshirt an comfy jeans. When I wear no makeup and my hair in a boring ponytail. When I hide under an ugly hat and inside a big jacket. When I'm not seen by anyone. When I see no reaction at all in the faces walking by. When I feel confident that any person I speak with will remember me from what I say if they'll remember me at all.
Those days I feel content.
However unimportant I'm often aware of what reactions my body, my face, my hair create. How I feel in my body. Some days, I feel gloomy, chubby and I am anything but satisfied with my limbs. Other mornings I wake up and adore the feeling of my skin against the cold air, I stretch and yawn and when I look in the mirror I think "Godmorning beautiful."
The best days though, are the ones when I feel neither of that. When I'm plain. Not ugly, not pretty; just plain. When I pull on an old sweatshirt an comfy jeans. When I wear no makeup and my hair in a boring ponytail. When I hide under an ugly hat and inside a big jacket. When I'm not seen by anyone. When I see no reaction at all in the faces walking by. When I feel confident that any person I speak with will remember me from what I say if they'll remember me at all.
Those days I feel content.
