börjar man bli gammal?
Jag har kommit fram till att jag trivs med att vara kär. Jag har självklart älskat att vara kär, hur kan man annat? denna mysiga bubblande känsla av glödande värme?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
Kommentarer
Trackback
