long time no see
Har varit mycket den senaste tiden med midterms, halloween, election och besök av min pojkvän. mer om allt det kommer skrivas ned i framtiden
Han åkte hem igår och nu sitter jag halvt i chock. På ett sätt är det jättejobbigt att en persons närvaro eller frånvaro kan påverka mig så pass mycket. På ett annat sätt är det underbart att känna så starkt för en person, den glädjen och att ha den samhörigheten med en annan person gör smärtan lite mer förståelig och jag får lättare att acceptera att om någon ska påverka mig så positivt så kommer jag alltid påverkas negativt när denna någon inte är hos mig. Det är ganska intressant att försöka analysera vad det är jag känner och förstå varför jag känner som jag gör.
Som till att börja med så inte var jag så negativt påverkad av att vara separerad från honom när jag visste att vi skulle ses om en eller två eller några dagar. En viss form av saknad fanns där, men det var en känsla av normal storlek och den låg och vilade någonstans för att endast visa sig i korta glimtar när tankarna ramlade till honom. Nu med själva vetskapen om att det kommer dröja länge innan vi ses igen så har jag gått in i en form av chock-tillstånd. Jag är nere och hade väldigt svårt för att hoppa runt och spela allan idag på teatern.. Jag mår illa. Jag är trött. Har sovit för att jag däckade i mina böcker men är fortfarande trött och känner mig lite halvt apatisk. Det är intressant vad placebo kan göra. För om jag skulle träffa honom imorgon igen så skulle det här vara en ren placebo reaktion. Ett dygn är inte tid som generellt sett får en att sakna på det här sättet. Men eftersom jag är medveten om att jag inte kommer se honom på ett bra tag så reagerar jag därefter. Jag känner igen mina reaktioner från när jag precis kom hit. Bara det att nu är de lite svagare då de inte är blandade med jet-lag och allmänn förvirring. Och då är de också lättare att förstå och försöka analysera.
trots att vi nu har haft två längre perioder ifrån varandra så kan jag inte säga om saknaden blir värre eller bättre med tiden. Den blir annorlunda. Och det förlamande chock-tillståndet går över när man lyckas förlika sig med tanken och vänja sig vid den lite gråare versionen av livet. en gråare version.. shit vad jag låter deprimerad.. men det är svårt att förklara och jag tror inte jag kommer lyckas utan att bli alltför cheesy. Men jag ska försöka. Innan jag träffade honom var jag helt nöjd med mitt liv och med mig själv. Det fanns och finns en del saker som jag inte har någon makt över som jag skulle vilja ändra; såsom krig, växthuseffekten, fattigdom, färgerna i SU's korridorer, att man blir tjock av godis osv... Men i det stora hela så levde jag livet jag ville leva, hade coolaste året i usa framför mig, glad lycklig singel etcetc. Sen när jag träffade honom med stort H så blev de ungefär som att gå över från vanlig tv till hd. allt blev lite mer rätt. inte för att vanlig tv är dåligt men det tar ett tag att vänja sig med den gamla bilden, och jag är inte ens en tv-tittare.
Så i saknadens faser har vi chock tillståndet. vilket jag är i nu. Sist gick jag även igenom förnekelse, inte direkt förnekelse i att jag saknar inte utan mer stänga av en knapp på känslorna och trycka undan dem. Sedan kom accepterandet. Jag accepterade min saknad och erkände att jag inte klarade mig utan den. Då började jag ta mig tid och umgås med saknaden, känna hur den kändes och tänka i detalj på vad det var jag saknade mest just då. Då kunde jag nästan känna en doft eller ett par armar runt mig. Höra en röst eller somna med den inbillade närvaron av någon i min säng. Efter min accepterande fas så satte jag saknaden på autopilot. Den var närvarande men tog inte så stor plats. detta hände ungefär i samma veva som jag dessutom började få små glädje utbrott när tanken på att han skulle komma hit började ploppa upp i huvudet.
sist tog chocktillståndet ca 2 veckor. förnekelse 2 acceptans 2 autopilot 2 och sista veckan var jag bara lite allmännt hypead för att han skulle komma hit.
På ett sätt så tror jag att det blir lättare nu. Det är inte lika lång tid kvar tills jag kommer hem äver jul. Och jag har fått en dos av konfirmation om att vi kommer klara det här tillsammans. Känslor är svåra på ett sätt, för det är bland det mest abstrakta vi har. Samtidigt som de är bland det mest konkreta när vi vet vad vi känner.
Starka känslor för en annan människa är bland det starkaste och mest konkreta vi har. Därför är vi också som mest känslomässigt sårbara när vi öppnar upp våra känslor för någon annan. I och med att starka känslor är tydligare än svagare känslor så vet vi bättre vad vi känner, därmed vet vi bättre vad vi har att förlora. Denna vetskap blandat med de flestas behov av närhet med andra individer, känslan av att vara ensam och önskan att inte vara det gör att de flesta tenderar att tvivla på om känslorna är besvarade. När en person känner starkt för dig är det oftast inget tvivel så länge personen i fråga inte är för rädd för att visa det. Våran förmåga att undermedvetet uppfatta andras mikrosignaler gör att vi "vet" att känslorna är besvarade. Denna vetskap stärks ytterligare av ord, vad man säger och hur man säger det. Den medvetna konfirmationen av att man tycker om varandra.
Det kruxiga med distans och med starka känlor är att jag ibland har svårt att förstå att det kan vara så fantastiskt som det är mellan oss. Hela situationen hur vi träffades och hur vårat förhållande är så långt ifrån ett vanilla relationship det går gör att jag ibland stannar upp och tänker; shit det kan inte vara sant. Problemet med distans är att beröring och kroppsspråk spelar en otroligt stor del i ett förhållande. Att vara utan den närheten är nerverande och lämnar en otillfredställd på ett emotionellt plan.
En annan sak med förhållanden och känslor är att vi alla ser par som är säkra på varandra. som älskar varandra. Men som ändå slutar med att de bryter upp efter en kort eller en lång period. Innan man har utsatts för prövningar så vet man inte om man tillsammans kompletterar varandra så pass att man klarar sig igenom svåra perioder. Denna vetskap biddrar till osäkerheten när det kommer till känslor. Man vet vad man känner. Men man vet inte hur långt eller länge det kommer räcka.
Han sade något om att tiden vi hade tillsammans bara ytterligare bevisade för honom att det är han och jag som gäller. För mig var det samma sak. Det var en konfirmation. Att veta att vi klarade att vara ifrån varandra så pass länge. Att inget var förändrat när vi var tillsammans igen. Att det inte spelade någon roll var vi var eller vad vi gjorde, allt kändes lika rätt. För mig var det också en ytterligare konfirmation då jag tråkigt nog pmsade lite några dagar. Men från det fick jag konfirmation då jag dels nu har tryggheten i att jag vet att det är ok. Dels i att han reagerade på bästa möjliga sätt... dvs. inte alls. vilket kan verka lätt men det är få personer som kan hantera lite ologiska modswings...
summasummarum....
med bara 6 veckor kvar och en hel evighet av nya minnen känslor och sensations att suga på som små karameller,(Känslan av en hand mot min rygg när vi väntar vid ett övergångsställe. Kyssar, ord och skratt tillsammans....) så planerar jag att försöka komma ur chock tillståndet och hålla mig upptagen sista tiden av terminen...
Han åkte hem igår och nu sitter jag halvt i chock. På ett sätt är det jättejobbigt att en persons närvaro eller frånvaro kan påverka mig så pass mycket. På ett annat sätt är det underbart att känna så starkt för en person, den glädjen och att ha den samhörigheten med en annan person gör smärtan lite mer förståelig och jag får lättare att acceptera att om någon ska påverka mig så positivt så kommer jag alltid påverkas negativt när denna någon inte är hos mig. Det är ganska intressant att försöka analysera vad det är jag känner och förstå varför jag känner som jag gör.
Som till att börja med så inte var jag så negativt påverkad av att vara separerad från honom när jag visste att vi skulle ses om en eller två eller några dagar. En viss form av saknad fanns där, men det var en känsla av normal storlek och den låg och vilade någonstans för att endast visa sig i korta glimtar när tankarna ramlade till honom. Nu med själva vetskapen om att det kommer dröja länge innan vi ses igen så har jag gått in i en form av chock-tillstånd. Jag är nere och hade väldigt svårt för att hoppa runt och spela allan idag på teatern.. Jag mår illa. Jag är trött. Har sovit för att jag däckade i mina böcker men är fortfarande trött och känner mig lite halvt apatisk. Det är intressant vad placebo kan göra. För om jag skulle träffa honom imorgon igen så skulle det här vara en ren placebo reaktion. Ett dygn är inte tid som generellt sett får en att sakna på det här sättet. Men eftersom jag är medveten om att jag inte kommer se honom på ett bra tag så reagerar jag därefter. Jag känner igen mina reaktioner från när jag precis kom hit. Bara det att nu är de lite svagare då de inte är blandade med jet-lag och allmänn förvirring. Och då är de också lättare att förstå och försöka analysera.
trots att vi nu har haft två längre perioder ifrån varandra så kan jag inte säga om saknaden blir värre eller bättre med tiden. Den blir annorlunda. Och det förlamande chock-tillståndet går över när man lyckas förlika sig med tanken och vänja sig vid den lite gråare versionen av livet. en gråare version.. shit vad jag låter deprimerad.. men det är svårt att förklara och jag tror inte jag kommer lyckas utan att bli alltför cheesy. Men jag ska försöka. Innan jag träffade honom var jag helt nöjd med mitt liv och med mig själv. Det fanns och finns en del saker som jag inte har någon makt över som jag skulle vilja ändra; såsom krig, växthuseffekten, fattigdom, färgerna i SU's korridorer, att man blir tjock av godis osv... Men i det stora hela så levde jag livet jag ville leva, hade coolaste året i usa framför mig, glad lycklig singel etcetc. Sen när jag träffade honom med stort H så blev de ungefär som att gå över från vanlig tv till hd. allt blev lite mer rätt. inte för att vanlig tv är dåligt men det tar ett tag att vänja sig med den gamla bilden, och jag är inte ens en tv-tittare.
Så i saknadens faser har vi chock tillståndet. vilket jag är i nu. Sist gick jag även igenom förnekelse, inte direkt förnekelse i att jag saknar inte utan mer stänga av en knapp på känslorna och trycka undan dem. Sedan kom accepterandet. Jag accepterade min saknad och erkände att jag inte klarade mig utan den. Då började jag ta mig tid och umgås med saknaden, känna hur den kändes och tänka i detalj på vad det var jag saknade mest just då. Då kunde jag nästan känna en doft eller ett par armar runt mig. Höra en röst eller somna med den inbillade närvaron av någon i min säng. Efter min accepterande fas så satte jag saknaden på autopilot. Den var närvarande men tog inte så stor plats. detta hände ungefär i samma veva som jag dessutom började få små glädje utbrott när tanken på att han skulle komma hit började ploppa upp i huvudet.
sist tog chocktillståndet ca 2 veckor. förnekelse 2 acceptans 2 autopilot 2 och sista veckan var jag bara lite allmännt hypead för att han skulle komma hit.
På ett sätt så tror jag att det blir lättare nu. Det är inte lika lång tid kvar tills jag kommer hem äver jul. Och jag har fått en dos av konfirmation om att vi kommer klara det här tillsammans. Känslor är svåra på ett sätt, för det är bland det mest abstrakta vi har. Samtidigt som de är bland det mest konkreta när vi vet vad vi känner.
Starka känslor för en annan människa är bland det starkaste och mest konkreta vi har. Därför är vi också som mest känslomässigt sårbara när vi öppnar upp våra känslor för någon annan. I och med att starka känslor är tydligare än svagare känslor så vet vi bättre vad vi känner, därmed vet vi bättre vad vi har att förlora. Denna vetskap blandat med de flestas behov av närhet med andra individer, känslan av att vara ensam och önskan att inte vara det gör att de flesta tenderar att tvivla på om känslorna är besvarade. När en person känner starkt för dig är det oftast inget tvivel så länge personen i fråga inte är för rädd för att visa det. Våran förmåga att undermedvetet uppfatta andras mikrosignaler gör att vi "vet" att känslorna är besvarade. Denna vetskap stärks ytterligare av ord, vad man säger och hur man säger det. Den medvetna konfirmationen av att man tycker om varandra.
Det kruxiga med distans och med starka känlor är att jag ibland har svårt att förstå att det kan vara så fantastiskt som det är mellan oss. Hela situationen hur vi träffades och hur vårat förhållande är så långt ifrån ett vanilla relationship det går gör att jag ibland stannar upp och tänker; shit det kan inte vara sant. Problemet med distans är att beröring och kroppsspråk spelar en otroligt stor del i ett förhållande. Att vara utan den närheten är nerverande och lämnar en otillfredställd på ett emotionellt plan.
En annan sak med förhållanden och känslor är att vi alla ser par som är säkra på varandra. som älskar varandra. Men som ändå slutar med att de bryter upp efter en kort eller en lång period. Innan man har utsatts för prövningar så vet man inte om man tillsammans kompletterar varandra så pass att man klarar sig igenom svåra perioder. Denna vetskap biddrar till osäkerheten när det kommer till känslor. Man vet vad man känner. Men man vet inte hur långt eller länge det kommer räcka.
Han sade något om att tiden vi hade tillsammans bara ytterligare bevisade för honom att det är han och jag som gäller. För mig var det samma sak. Det var en konfirmation. Att veta att vi klarade att vara ifrån varandra så pass länge. Att inget var förändrat när vi var tillsammans igen. Att det inte spelade någon roll var vi var eller vad vi gjorde, allt kändes lika rätt. För mig var det också en ytterligare konfirmation då jag tråkigt nog pmsade lite några dagar. Men från det fick jag konfirmation då jag dels nu har tryggheten i att jag vet att det är ok. Dels i att han reagerade på bästa möjliga sätt... dvs. inte alls. vilket kan verka lätt men det är få personer som kan hantera lite ologiska modswings...
summasummarum....
med bara 6 veckor kvar och en hel evighet av nya minnen känslor och sensations att suga på som små karameller,(Känslan av en hand mot min rygg när vi väntar vid ett övergångsställe. Kyssar, ord och skratt tillsammans....) så planerar jag att försöka komma ur chock tillståndet och hålla mig upptagen sista tiden av terminen...
Kommentarer
Trackback
