Thanksgiving
Är uppe i norra Wisconsin och firar thanksgiving med Emily och hennes familj... helt underbart =) Hennes familj är toppen, speciellt hennes bröder som båda är bland de charmigaste personerna jag har träffat. Deras sätt påminner mycket om min bror. Jag saknar honom! Att vara hos en familj igen gör att jag saknar min egna. När jag får en björnkram av Andrew så blir jag otroligt glad, men saknar min egna bror ännu mer. När A.J ger mig en till kram känner jag doften av samma parfym som lillstrumpa brukar ha.
Jag har det otroligt bra, och känner mig mer än välkommen samtidigt som längtan hem blir starkare av att omfamnas av en familj som inte är min egen.
Drömde om min häst inatt. Jag tog mig aldrig tid att sörja henne ordentligt. Det var så mycket som pågick runt omkring. Och sörjer henne gör jag. Hon var mer än bara en häst. Hon var den jag spenderade tid med varje dag. Hon var min tillflykt när saker var svåra. Hon var mina drömmar och mitt framtidshopp: min aldrig döende förhoppning om att en dag kunna livnära mig på hästar. Hon var min framtida stjärna som jag skulle utbilda, min stolthet och mitt "bevis" för att min syn, och mitt sätt att träna hästar fungerade, och det fungerade bra. Hon och jag bröt förutfattade meningar genom att hon var en av de mest harmoniska hästarna i ett stall där personer antog att en häst av hennes ras och ålder skulle vara hispig, omöjlig och kanske rentav farlig.
På många sätt var hon en del av mitt liv och mina förhoppningar.
Thanksgiving är tiden för tacksamhet. För mig har det även blivit tid för saknad.
Jag har det otroligt bra, och känner mig mer än välkommen samtidigt som längtan hem blir starkare av att omfamnas av en familj som inte är min egen.
Drömde om min häst inatt. Jag tog mig aldrig tid att sörja henne ordentligt. Det var så mycket som pågick runt omkring. Och sörjer henne gör jag. Hon var mer än bara en häst. Hon var den jag spenderade tid med varje dag. Hon var min tillflykt när saker var svåra. Hon var mina drömmar och mitt framtidshopp: min aldrig döende förhoppning om att en dag kunna livnära mig på hästar. Hon var min framtida stjärna som jag skulle utbilda, min stolthet och mitt "bevis" för att min syn, och mitt sätt att träna hästar fungerade, och det fungerade bra. Hon och jag bröt förutfattade meningar genom att hon var en av de mest harmoniska hästarna i ett stall där personer antog att en häst av hennes ras och ålder skulle vara hispig, omöjlig och kanske rentav farlig.
På många sätt var hon en del av mitt liv och mina förhoppningar.
Thanksgiving är tiden för tacksamhet. För mig har det även blivit tid för saknad.
Kommentarer
Trackback
