Vi är sååååå tajta!
Fredag för med sig vänner och Rocks! Ganska snart upptäcker vi att vår trio hör till det övre åldersskiktet (såå går det när man är tidigt på 18-ställen) och helt plötsligt har vi blivit det jobbiga gänget gamlingar som "tror" att de är unga å hippa men egentligen är vi mest skräniga å skrämmer slag på de flesta runt omkring oss.
Efter en jd och en banderas ska det beställas en lolas special å jag lämnas ensam vid bordet.
-ööhh, eee hmm.. kan man sitta här? (fyllskalle, 25-30 lite halvt trevlig men som senare visar sig vara totalt oförmögen att kommunicera)
- jorå, mina vänner är å fixar dricka men hittar ni stolar så är det bara att joina :D
-ehm ok.. ee hörru! (ropar till sin polare) vii kan eee sitta här! måste hitta såna! (pekar på en stol som jag precis visat att jag passade åt mina vänner) öööö,,, kolla här är en! (pekar på samma stol)
Jag förklara snällt att tyvär, den har jag passat så att vännerna med fötter i klackar inte ska behöva stå, å kollar lite avundsjukt mot dem som står i baren å pratar med en lång kille i blonda dreads med ett chramigt leende.. suck, de verkar ha kul medan jag sitter å passar bordet.. drygt.
De kommer tillbaka. Lola är överlycklig över att vara tillbaka trots att mitt nyfunna sällskap inte verkar kunna forma en mening. Hon hade spenderat tiden i baren med att försöka undkomma ett skrev som den blonde killen glatt gnuggade mot hennes höft.. I guess jag fick vinnarlotten den gången :P
Natten rullar på som en natt brukar rulla på. Möter nån snubbe jag känner igen... kollar lite.. han kollar lite men börjar sen gå vidare. "JAG KÄNNER IGEN DIG!" Utbrister jag. (smart tilia, jättesmart. Jag lovar)
-ja, jag brukar JOBBA här
heh.. sorry? nu när han sa det så var det garderobsnubben.. vafan? vad gör han här på fritiden? men tydligen kommer jag inte behöva le lite urskuldande å säga "sorry stalkern här, ska inte flyga på dig ikväll, promise" varje gång jag går dit. För han började hänga efter mig istället senare under kvällen å allt var som det skulle igen =)
E hittar en nittonåring på dansgolvet som knappt vågade berätta hur gammal han var för han var rädd att hon skulle gå ifrån honom.. tror hon mest var glad över att han inte var en 29 årig tvåbarnspappa (som i och för sig var skitsnygg!) så nittonåringen hade bara att oroa sig för sin cockblocker till vän som blev utkastad och inte kunde åka hem själv.... jag som trodde det var ett fenomen bland tjejjer att hålla handen hela tiden.
Just när vi ska hemmåt upptäcker vi att ingen av oss tagit hand om jackbrickan, braaa jobbat! Tilian slår på charmen å vänder sig till en av vaktisarna som står i dörren. (i garderoben jobbade en tjej som inte såg så glad ut) Efter en liten stund har jag fått hjälp och jackorna blev lokaliserade :D
kommer ut. "Du är RÖDHÅRIG!!!!!" (nehee är jag ? I had no idea! really?) han såg lite rädd ut så jag sa åt honom att passa sig för jag bits! men han var tydligen inte en av dem med aversioner mot rött hår. Han var en av dem som har en mindre readhead fetish. Whats the deal? jag menar.. jag klagar inte. inte alls :D attentionwhore.. remember? Men ändå, vad är grejjen.. en hårfärg? är hår så sexigt? oh well..
Vi rullade hemmåt.. och jag började preppa för en lugn lördag kväll... Man är ju inte 20 längre =)
Man är ju som sagt vad inte 20 längre, alltså var det inte bra att låta sig supas ned av gamla klasskompisar. Dålig ide, dålig ide. Var det fyllan eller vad? som gjorde att frugan å jag helt plötsligt satt å diskuterade vad vi som 17 åringar satt å skämta om "tänk vad weird det skulle vara om vi kom ut,,, vi skulle ju verkligen inte tro varandra" And here we are.. eller nåt :P Gosh I love that girl! vi är fööör lika. :D
vincent å byron hälsade också på när jag redan var ordentligt på kanelen å någon viss person fortfarande jobbade på att supa mig underbordet.... Vi hade jävligt kul i alla fall! Jag tror jag inte riktigt var helt ok när jag kom hem till älsklingen... kanske ska fråga honom hur dåligt det var.... eller så ska jag inte göra det :D
Efter en jd och en banderas ska det beställas en lolas special å jag lämnas ensam vid bordet.
-ööhh, eee hmm.. kan man sitta här? (fyllskalle, 25-30 lite halvt trevlig men som senare visar sig vara totalt oförmögen att kommunicera)
- jorå, mina vänner är å fixar dricka men hittar ni stolar så är det bara att joina :D
-ehm ok.. ee hörru! (ropar till sin polare) vii kan eee sitta här! måste hitta såna! (pekar på en stol som jag precis visat att jag passade åt mina vänner) öööö,,, kolla här är en! (pekar på samma stol)
Jag förklara snällt att tyvär, den har jag passat så att vännerna med fötter i klackar inte ska behöva stå, å kollar lite avundsjukt mot dem som står i baren å pratar med en lång kille i blonda dreads med ett chramigt leende.. suck, de verkar ha kul medan jag sitter å passar bordet.. drygt.
De kommer tillbaka. Lola är överlycklig över att vara tillbaka trots att mitt nyfunna sällskap inte verkar kunna forma en mening. Hon hade spenderat tiden i baren med att försöka undkomma ett skrev som den blonde killen glatt gnuggade mot hennes höft.. I guess jag fick vinnarlotten den gången :P
Natten rullar på som en natt brukar rulla på. Möter nån snubbe jag känner igen... kollar lite.. han kollar lite men börjar sen gå vidare. "JAG KÄNNER IGEN DIG!" Utbrister jag. (smart tilia, jättesmart. Jag lovar)
-ja, jag brukar JOBBA här
heh.. sorry? nu när han sa det så var det garderobsnubben.. vafan? vad gör han här på fritiden? men tydligen kommer jag inte behöva le lite urskuldande å säga "sorry stalkern här, ska inte flyga på dig ikväll, promise" varje gång jag går dit. För han började hänga efter mig istället senare under kvällen å allt var som det skulle igen =)
E hittar en nittonåring på dansgolvet som knappt vågade berätta hur gammal han var för han var rädd att hon skulle gå ifrån honom.. tror hon mest var glad över att han inte var en 29 årig tvåbarnspappa (som i och för sig var skitsnygg!) så nittonåringen hade bara att oroa sig för sin cockblocker till vän som blev utkastad och inte kunde åka hem själv.... jag som trodde det var ett fenomen bland tjejjer att hålla handen hela tiden.
Just när vi ska hemmåt upptäcker vi att ingen av oss tagit hand om jackbrickan, braaa jobbat! Tilian slår på charmen å vänder sig till en av vaktisarna som står i dörren. (i garderoben jobbade en tjej som inte såg så glad ut) Efter en liten stund har jag fått hjälp och jackorna blev lokaliserade :D
kommer ut. "Du är RÖDHÅRIG!!!!!" (nehee är jag ? I had no idea! really?) han såg lite rädd ut så jag sa åt honom att passa sig för jag bits! men han var tydligen inte en av dem med aversioner mot rött hår. Han var en av dem som har en mindre readhead fetish. Whats the deal? jag menar.. jag klagar inte. inte alls :D attentionwhore.. remember? Men ändå, vad är grejjen.. en hårfärg? är hår så sexigt? oh well..
Vi rullade hemmåt.. och jag började preppa för en lugn lördag kväll... Man är ju inte 20 längre =)
Man är ju som sagt vad inte 20 längre, alltså var det inte bra att låta sig supas ned av gamla klasskompisar. Dålig ide, dålig ide. Var det fyllan eller vad? som gjorde att frugan å jag helt plötsligt satt å diskuterade vad vi som 17 åringar satt å skämta om "tänk vad weird det skulle vara om vi kom ut,,, vi skulle ju verkligen inte tro varandra" And here we are.. eller nåt :P Gosh I love that girl! vi är fööör lika. :D
vincent å byron hälsade också på när jag redan var ordentligt på kanelen å någon viss person fortfarande jobbade på att supa mig underbordet.... Vi hade jävligt kul i alla fall! Jag tror jag inte riktigt var helt ok när jag kom hem till älsklingen... kanske ska fråga honom hur dåligt det var.... eller så ska jag inte göra det :D
börjar man bli gammal?
Jag har kommit fram till att jag trivs med att vara kär. Jag har självklart älskat att vara kär, hur kan man annat? denna mysiga bubblande känsla av glödande värme?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
Men jag har nog inte riktigt trivts med det. Jag har kännt en oro i att mitt sinne varit låst på en person. Så är det inte längre.
Jag går ut å festar, flirtar. Bjuder ut mig skulle nog vissa säga i mina hotpants, klackar, håruppsättningar å smink. Jag har sjukt kul och träffar intressanta, roliga snygga och attraktiva människor. Förr kunde jag kanske känna ett sting av sorg över att jag inte var mer nyfiken, att ingen av dessa underbara människor berörde mina strängar. Men inte nu längre. Jag känner bara lugn. Frid över att hela tiden ha en dragning mot min centerpunkt. Min sol helt enkelt. Den som jag inte alltid kretsar kring, men som jag kretsar runt. Dragen av en medvetenhet, en känsla av vart han är... (eller så kanske det är mina spänningar i axeln som spökar)
Det är så skönt, att sitta hemma å plugga. Att längta ut efter dekadensen och pulsen på stockholms nattklubbar. Att längta efter känslan av att komma hem till det som är kärast när benen är trötta efter en natt på dansgolvet, när sminket smetat ut av hettan är det en känsla av underbar frid att krypa ned i en doftande famn som är hemtrygg, varm, välbekant och älskad.
jag undrar över förändringen. Är det ett steg att bli gammal? Att bli mindre rastlös, mindre osäker av att vara kär? Eller har jag helt enkelt funnit tryggheten i att jag inte försvinner av att jag älskar?
feminist, javisst! ? ??? !
Jag har sällan tråkigt när jag är själv, det händer så mycket i mitt huvud.
Just nu är det mycket som surrar.
Som det här med feminism. Är det en sån jag är? Eller har uttrycket blivit kapat av de där manshatande galningarna som om vartannat vill att vi ska formas om så alla passar i samma. Att det inte längre ska finnas pepparkaksgubbbar och gummor utan bara pepparkaksmänniskor som inte är någonting? För det tycker jag är fel. Män och kvinnor är ju olika. Samtidigt så är jag arg på könsrollerna. För de gör att man ser könet och inte människan. Och jag tycker ju ändå att människan är viktigare än könet. Könstillhörigheten och sexualiteten och genus är ju ändå bara bisaker. Samtidigt som de är så stora delar av en. Vart hamnar man?
Kanske är jag en jämlikhetsfascist- En som tycker att värderingar inte ska läggas till manligt och kvinnligt. Som tycker att män kan vara kvinnliga på samma sätt som kvinnor kan vara manliga utan att de för den skull ska ses som "sämre" representanter för sitt sex. Vill man ha dessa barriärer mellan manligt och kvinnligt? Hur mycket styrs vårat beteende av hur vi tror vi ska betee oss? Hur mycket styrs vi av andras förväntningar?
vem vet, vem vet.
Just nu är det mycket som surrar.
Som det här med feminism. Är det en sån jag är? Eller har uttrycket blivit kapat av de där manshatande galningarna som om vartannat vill att vi ska formas om så alla passar i samma. Att det inte längre ska finnas pepparkaksgubbbar och gummor utan bara pepparkaksmänniskor som inte är någonting? För det tycker jag är fel. Män och kvinnor är ju olika. Samtidigt så är jag arg på könsrollerna. För de gör att man ser könet och inte människan. Och jag tycker ju ändå att människan är viktigare än könet. Könstillhörigheten och sexualiteten och genus är ju ändå bara bisaker. Samtidigt som de är så stora delar av en. Vart hamnar man?
Kanske är jag en jämlikhetsfascist- En som tycker att värderingar inte ska läggas till manligt och kvinnligt. Som tycker att män kan vara kvinnliga på samma sätt som kvinnor kan vara manliga utan att de för den skull ska ses som "sämre" representanter för sitt sex. Vill man ha dessa barriärer mellan manligt och kvinnligt? Hur mycket styrs vårat beteende av hur vi tror vi ska betee oss? Hur mycket styrs vi av andras förväntningar?
vem vet, vem vet.
Äckelpottor!
Alltså vissa jävla männsikor är så falska å äckliga att man spyr! Fy fan! Å dem har man varit snäll mot!
lycka?
Det är konstigt. Väldigt. En väldigt konstig känsla av, förlust... Frihet!
att vara lycklig utan dåligt samvete. Att släppa in andra känslor som förundran över det som var. Hur ser vi tillbaka? är det lika nu? Eller är det bara jag som önskar det? Kanske passerade för mycket för att det ska vara så. Lycka över annans lycka. Lycka över att min är fläckfri.
Förundran, nyfikenhet... En stark önskan att denna någon är allt jag inte var.
Kanske finns det sorg kvar. Jo, det gör det nog. Sorg över att inte ha varit rätt, att inte ha dugit till utan att böja, vända, stretcha för att passa en form som inte var för mig.
Men lyckan, lyckan. Min pusselbit har för närvarande en plats i pusslet och nu slipper jag skam för att ha hittat en plats som jag passar i... tills antingen jag eller omgivningen förändras.. eller så gör vi det tillsammans.. men för den här stunden fyller jag formen.
Men fortfarande en blandning av känslor. Friheten är blandad med en form av förlust. Lyckan över annans lycka så mycket större. nyfikenhet. Vem är Du idag? Vem är jag?
rörigt värre. men det måste förbli så. den som vet förstår och delar ändå allt med mig. Detta är mer för min egen skull.
att vara lycklig utan dåligt samvete. Att släppa in andra känslor som förundran över det som var. Hur ser vi tillbaka? är det lika nu? Eller är det bara jag som önskar det? Kanske passerade för mycket för att det ska vara så. Lycka över annans lycka. Lycka över att min är fläckfri.
Förundran, nyfikenhet... En stark önskan att denna någon är allt jag inte var.
Kanske finns det sorg kvar. Jo, det gör det nog. Sorg över att inte ha varit rätt, att inte ha dugit till utan att böja, vända, stretcha för att passa en form som inte var för mig.
Men lyckan, lyckan. Min pusselbit har för närvarande en plats i pusslet och nu slipper jag skam för att ha hittat en plats som jag passar i... tills antingen jag eller omgivningen förändras.. eller så gör vi det tillsammans.. men för den här stunden fyller jag formen.
Men fortfarande en blandning av känslor. Friheten är blandad med en form av förlust. Lyckan över annans lycka så mycket större. nyfikenhet. Vem är Du idag? Vem är jag?
rörigt värre. men det måste förbli så. den som vet förstår och delar ändå allt med mig. Detta är mer för min egen skull.
Body image
This complex thing. Oh, how it can affect you! Being a human, and a woman it is something I am aware of almost every waking hour and even in my dreams. Some people say women can affect attraction no more than they can manipulate with their looks. When I hear this I feal doomed, judged and with no power over how I am to be perceived. Then I get angry with myself, who are they to comprehend me? I know better! I've experienced it myself and I've seen others affect their surroundings using a splendid personality and mediocre looks. How a girl who is far from the hottest babe in the club get far more attention than anyone else.. But attention isn't everything, however it is important to remember I'm capable of seduce with something but looks. That my personality matters.
However unimportant I'm often aware of what reactions my body, my face, my hair create. How I feel in my body. Some days, I feel gloomy, chubby and I am anything but satisfied with my limbs. Other mornings I wake up and adore the feeling of my skin against the cold air, I stretch and yawn and when I look in the mirror I think "Godmorning beautiful."
The best days though, are the ones when I feel neither of that. When I'm plain. Not ugly, not pretty; just plain. When I pull on an old sweatshirt an comfy jeans. When I wear no makeup and my hair in a boring ponytail. When I hide under an ugly hat and inside a big jacket. When I'm not seen by anyone. When I see no reaction at all in the faces walking by. When I feel confident that any person I speak with will remember me from what I say if they'll remember me at all.
Those days I feel content.
However unimportant I'm often aware of what reactions my body, my face, my hair create. How I feel in my body. Some days, I feel gloomy, chubby and I am anything but satisfied with my limbs. Other mornings I wake up and adore the feeling of my skin against the cold air, I stretch and yawn and when I look in the mirror I think "Godmorning beautiful."
The best days though, are the ones when I feel neither of that. When I'm plain. Not ugly, not pretty; just plain. When I pull on an old sweatshirt an comfy jeans. When I wear no makeup and my hair in a boring ponytail. When I hide under an ugly hat and inside a big jacket. When I'm not seen by anyone. When I see no reaction at all in the faces walking by. When I feel confident that any person I speak with will remember me from what I say if they'll remember me at all.
Those days I feel content.
Harry B James
Firade den kära vännen Compass i lördags på Harry B. När jag var på väg hem till gubben för förfestande så lyckas jag hitta den enda tunnelbaneuppgången som tog mig till en skogsdunge.. Mycket bra med min orienteringsförmåga!
Nå efter mycket vägedning hittar jag fram där den sötaste missen stal mitt hjärta. Knappt hade jag hämtat andan förrän det var dags att dra ut. Möter upp med alla möjliga trevliga människor och när vi står å snacker kommer en snubbe fram å bommar cigg. Han var klädd i något som såg ruskigt likt ut flanellskjorta och blå jeans. Av någon anledning tyckte han att han var Manlig, till skillnad från den typen av killar jag älskar med svart nagellack och smink. Jag tyckte han var gammal och utan smak.
Träffar en mystery wannabee... elller.. kanske han bara gillade att ha en peaock tändare i form av en plånbok, göra korttrick och skojja om att han och hans wing var en del av estniska maffian? Senare såg jag han bli spöad armbrytning av en biffig brud. Han var duktigt biffig han också. Kanske spelae det in att ett gäng tjejjer taffsade på honom hejdlöst. Fast det verkade som att de respekterade när han sa att de inte fick ta innanför kallingarna :)
Bland udda folk träffade jg även en hallick... Jag hade gått ut med några tjejjer som hade snackat lite med killarna. Hallicken, en stor tjej med en drink för mycke innanför kläderna kommer fram och börjar snaka om att vi ska bli drinkhoror för hennes polare var såååå tät å man tydligen bara behövde låstas vara intresserad för att han skulle spendera massor på en,... hejdå sa vi. En av tjejjerna var dessutom bi oc efter lite snack kommer frågan "såå,,, vad gillar du för tjejjer då?"
-jag gillar fem's,, och själv?
"jag är mer åt butch-hållet"
-ok, ska inte ragga på dig me andra ord ;) , kunde jag inte låta bli att säga... 10 minuter senare kom frågan igen " vad sa du att du gillade för tjejjer nu igen? hurdana fem's?"
Nå efter mycket vägedning hittar jag fram där den sötaste missen stal mitt hjärta. Knappt hade jag hämtat andan förrän det var dags att dra ut. Möter upp med alla möjliga trevliga människor och när vi står å snacker kommer en snubbe fram å bommar cigg. Han var klädd i något som såg ruskigt likt ut flanellskjorta och blå jeans. Av någon anledning tyckte han att han var Manlig, till skillnad från den typen av killar jag älskar med svart nagellack och smink. Jag tyckte han var gammal och utan smak.
Träffar en mystery wannabee... elller.. kanske han bara gillade att ha en peaock tändare i form av en plånbok, göra korttrick och skojja om att han och hans wing var en del av estniska maffian? Senare såg jag han bli spöad armbrytning av en biffig brud. Han var duktigt biffig han också. Kanske spelae det in att ett gäng tjejjer taffsade på honom hejdlöst. Fast det verkade som att de respekterade när han sa att de inte fick ta innanför kallingarna :)
Bland udda folk träffade jg även en hallick... Jag hade gått ut med några tjejjer som hade snackat lite med killarna. Hallicken, en stor tjej med en drink för mycke innanför kläderna kommer fram och börjar snaka om att vi ska bli drinkhoror för hennes polare var såååå tät å man tydligen bara behövde låstas vara intresserad för att han skulle spendera massor på en,... hejdå sa vi. En av tjejjerna var dessutom bi oc efter lite snack kommer frågan "såå,,, vad gillar du för tjejjer då?"
-jag gillar fem's,, och själv?
"jag är mer åt butch-hållet"
-ok, ska inte ragga på dig me andra ord ;) , kunde jag inte låta bli att säga... 10 minuter senare kom frågan igen " vad sa du att du gillade för tjejjer nu igen? hurdana fem's?"
höst
Det var ett tag sedan. Jag vet. På ett sätt har så otroligt mycket hänt. Jag har haft kul, letar lägenhet, jobbar, träffar vänner, pluggar och är med pojkvännen. På ett sätt har det inte hänt så mycket.
Men det tänker jag inte prata om nu. Nej, jag tänker i sann tonnårsanda (fy, kan inte fatta att det är tre år sedan jag var tonåring... Tre år!) men i alla fall, i sann tonnårsanda tänkar jag spy ut mig om känslor och allt dylikt.
Jag mår deprimerat. Jag vill inte säga att jag är deprimerad. Mer allmänt ledsen, låg, depressed light med noll kalorier. Detta är inget nytt. Det är höst och förändring av årstider och jag har mått konstigt av vädrets mer genomgående förändringar sen jag blev tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt. Bara det att jag alltid har haft en mer eller mindre dum anledning. Ibland riktigt bra anledningar faktiskt. Som att jag fick för mig att jag var tjock. Eller när jag inte kunde tackla att jag inte var bäst i klassen längre. Eller när jag hade en trotsig attityd om att jag egentligen inte alls var intresserad av pojkar bara för att jag inte ville erkänna för mig själv att jag faktiskt var det men trodde att chanserna var bortblåsta för min del. Eller när jag våndades över ultimatum, hot om att bli dumpad och skuldkänslor för att jag var med mina vänner när jag faktiskt hade pojkvän och var kär. Eller när mina vänner inte mådde bra och jag grät för jag inte kunde göra något åt det. Eller när jag var olycklig på jobbet. Eller när jag var en atlant ifrån min kärlek. Som sagt. Orsaker som jag nog visste inte enbart var skyldiga till att jag periodvis ville ligga i sängen hela dagar å grina. Till att jag låg i sängen i dagar och bölade. Men de gav en hel del logik till mina känslor. Om inte annat kunde jag skylla på dem.
Men nu då? Jag bor visserligen hemma fortfarande, men jag trivs ganska bra med det trots att jag letar efter någon annanstans att bo. Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker inte att jag är ful som en nucka eller ser ut som en jättinna och om någon annan skulle tycka det så skulle det inte röra mig i ryggen. Jag gillar min utbildning och jag trivs på jobbet eller snarare jobben. (har börjat vikariera som ridlärare igen, eller ska till helgen) Och grädden på moset är att jag är kär. I ett sunt förhållande. Och mina vänner älskar mig och jag älskar dem. På ett sätt känns det som att vi alla har börjat hitta hem.
Ändå, ändå, ändå kan jag inte låta bli att se allt i gråa trissta färger som inte alls passar ihop med de gyllengula träden. Det går i vågor såklart. Och jag känner igen känslorna. Är van vid dem. De är som gamla sockor med hål i. Man tycker inte om dem, de är obekväma för det mesta och riktigt outhärdliga när stortån letar sig ut genom ett av de större hålen. Men ändå måste man ju ha strumpor på sig och man har bara inte hunnit köpa nya. Kanske jag kan köpa nya känslor? Det är så konstigt. för jag känner mig inte som en deprimerad människa. Jag är ju helt normal. Fast det är väl dem också. Det är bara det att jag egentligen mår ganska bra, jag orkar bara inte möta världen några veckor i sträck.
Men det tänker jag inte prata om nu. Nej, jag tänker i sann tonnårsanda (fy, kan inte fatta att det är tre år sedan jag var tonåring... Tre år!) men i alla fall, i sann tonnårsanda tänkar jag spy ut mig om känslor och allt dylikt.
Jag mår deprimerat. Jag vill inte säga att jag är deprimerad. Mer allmänt ledsen, låg, depressed light med noll kalorier. Detta är inget nytt. Det är höst och förändring av årstider och jag har mått konstigt av vädrets mer genomgående förändringar sen jag blev tonåring tror jag. Jag minns inte riktigt. Bara det att jag alltid har haft en mer eller mindre dum anledning. Ibland riktigt bra anledningar faktiskt. Som att jag fick för mig att jag var tjock. Eller när jag inte kunde tackla att jag inte var bäst i klassen längre. Eller när jag hade en trotsig attityd om att jag egentligen inte alls var intresserad av pojkar bara för att jag inte ville erkänna för mig själv att jag faktiskt var det men trodde att chanserna var bortblåsta för min del. Eller när jag våndades över ultimatum, hot om att bli dumpad och skuldkänslor för att jag var med mina vänner när jag faktiskt hade pojkvän och var kär. Eller när mina vänner inte mådde bra och jag grät för jag inte kunde göra något åt det. Eller när jag var olycklig på jobbet. Eller när jag var en atlant ifrån min kärlek. Som sagt. Orsaker som jag nog visste inte enbart var skyldiga till att jag periodvis ville ligga i sängen hela dagar å grina. Till att jag låg i sängen i dagar och bölade. Men de gav en hel del logik till mina känslor. Om inte annat kunde jag skylla på dem.
Men nu då? Jag bor visserligen hemma fortfarande, men jag trivs ganska bra med det trots att jag letar efter någon annanstans att bo. Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker inte att jag är ful som en nucka eller ser ut som en jättinna och om någon annan skulle tycka det så skulle det inte röra mig i ryggen. Jag gillar min utbildning och jag trivs på jobbet eller snarare jobben. (har börjat vikariera som ridlärare igen, eller ska till helgen) Och grädden på moset är att jag är kär. I ett sunt förhållande. Och mina vänner älskar mig och jag älskar dem. På ett sätt känns det som att vi alla har börjat hitta hem.
Ändå, ändå, ändå kan jag inte låta bli att se allt i gråa trissta färger som inte alls passar ihop med de gyllengula träden. Det går i vågor såklart. Och jag känner igen känslorna. Är van vid dem. De är som gamla sockor med hål i. Man tycker inte om dem, de är obekväma för det mesta och riktigt outhärdliga när stortån letar sig ut genom ett av de större hålen. Men ändå måste man ju ha strumpor på sig och man har bara inte hunnit köpa nya. Kanske jag kan köpa nya känslor? Det är så konstigt. för jag känner mig inte som en deprimerad människa. Jag är ju helt normal. Fast det är väl dem också. Det är bara det att jag egentligen mår ganska bra, jag orkar bara inte möta världen några veckor i sträck.
evening prose
I tried to go to bed early since I've been tired to death lately, sleeping longer hours than I wanna think about and almost fainting in public. Not cool.
So I went to bed, read a book about poledancing - gift from my awesome cousin. Some old tricks and some new ways of hanging upside down :P I need to try that... Then I tried to sleep but I failed. So I went out to have a bedtime cigarette, just to relive old destructive days. I almost burned my t-shirt playing with the lighter and figured I should try to burn those tiny hairs on my knees that are so hard to shave, maybe it'll work.. or maybe I'll just end up with burn marks on my knees instead.. hmm.. those hairs are not that visible anyway... maybe I'll try just out of curiosity..
So I went to bed, read a book about poledancing - gift from my awesome cousin. Some old tricks and some new ways of hanging upside down :P I need to try that... Then I tried to sleep but I failed. So I went out to have a bedtime cigarette, just to relive old destructive days. I almost burned my t-shirt playing with the lighter and figured I should try to burn those tiny hairs on my knees that are so hard to shave, maybe it'll work.. or maybe I'll just end up with burn marks on my knees instead.. hmm.. those hairs are not that visible anyway... maybe I'll try just out of curiosity..
Rocks!
Friday was last day at work, celebrated with an hour long coffee with a friend, bumping in to Vincent on the streets in stockholm and finding a dress for convention. An Awesome day in many aspects :D
Yesterday I picked up Hade from Arlanda airport. Driving there was fun but a bit scary, I felt like I was cruising between cars, thought I was driving at 140 km/hour or something like that. I glans at the speedmeter and see that I'm driving 220 km / hour. Gosh! I love that car! But I would have lost my license soo bad if I had been stopped by any cops.
I hang out with Hade and help him get to his appartement and stuff. And then I'm heading home to prepare for a night of partying. Hade was supposed to go with us if he found a cellphone during that afternoon but he never called and my bf bailed so I got in touch with some guys from c-r, nice as they were they decided to hang out with us =) So me and E went to digital pies place and meet up with them. From there we all went to rocks. The place that is the love of my life :D or maybe not but still a fun place. Somehow E and I ended up making out after someone dared us to. Why is it so intresting with to girls making out? :P Later in the night I almost fainted, which was kind of scary since it was a long time since last time it happened. Maybe it was because I forgot to eat dinner, maybe it was something else. All I could think about was "oh no, the bouncers are gonna think I'm shitfaced and throw me out." but they didn't see me and after some water and a chanse to sit dowm I was fine.
The night was fairly unadventurous but we had fun. At least I had :D We were dancing a lot and talking to some random people. Some weird redhead of an Irish guy asked me if I though two redheads could get together and make pretty redheaded babies, because redheads are a dying breed.. like what? who says something cheesy like that? Another dude randomly danced with us constantly holding his index finger over his lips... weird... One of the cookies went home with some chick that E had spent half an hour listening to her complaints about her own looks. The rest of us went home to our own beds as far as I know
Yesterday I picked up Hade from Arlanda airport. Driving there was fun but a bit scary, I felt like I was cruising between cars, thought I was driving at 140 km/hour or something like that. I glans at the speedmeter and see that I'm driving 220 km / hour. Gosh! I love that car! But I would have lost my license soo bad if I had been stopped by any cops.
I hang out with Hade and help him get to his appartement and stuff. And then I'm heading home to prepare for a night of partying. Hade was supposed to go with us if he found a cellphone during that afternoon but he never called and my bf bailed so I got in touch with some guys from c-r, nice as they were they decided to hang out with us =) So me and E went to digital pies place and meet up with them. From there we all went to rocks. The place that is the love of my life :D or maybe not but still a fun place. Somehow E and I ended up making out after someone dared us to. Why is it so intresting with to girls making out? :P Later in the night I almost fainted, which was kind of scary since it was a long time since last time it happened. Maybe it was because I forgot to eat dinner, maybe it was something else. All I could think about was "oh no, the bouncers are gonna think I'm shitfaced and throw me out." but they didn't see me and after some water and a chanse to sit dowm I was fine.
The night was fairly unadventurous but we had fun. At least I had :D We were dancing a lot and talking to some random people. Some weird redhead of an Irish guy asked me if I though two redheads could get together and make pretty redheaded babies, because redheads are a dying breed.. like what? who says something cheesy like that? Another dude randomly danced with us constantly holding his index finger over his lips... weird... One of the cookies went home with some chick that E had spent half an hour listening to her complaints about her own looks. The rest of us went home to our own beds as far as I know
Danish rockband and rain rain rain
After work i went to lthe mall to look for a dress. One store had some pretty ones but the woman was awful! She almost attacked me and pushed me to the dressing room. Then she either had no clue at all or she lied when she said the dress looked good on me. I mean, it was a pretty dress but I'm a girl with hips that doesn't fit my boobs or vice versa. The result was dress that fit too snug over my hips but too loose over my boobs and my shoulders. And that is not ok. I know enough about fitting to know what was wrong. Another dress was way too short for that occassion and I 've actually read up on the dress code. oh well. it's life i guess.. Maybe I'll find something this afternoon.
Yesterday we also went to Harry B James. The evening was kind of lame. Two bands were warming up the audience for artillery, a danish band that were quite good. I also overheard some danish people talking next to me... thus I had to ask them about copenhagen since I'm going there next weekend. So we were talking for a bit and then I ask "So what brings you guys to stockholm?" -Playing Music.
Stupid me! :P Not getting that the only danish peopl in the club probably were the ones playing later in the evening...
We made it an early night but when I woke up I hade the most terrible headache, "oh noo! have I started to get so old I'll get hangovers?!" was my first reaction. But then I realized, this could not be the case since I was sober yesterday :P Awesome! I have to admit I was really scared for a while.
Yesterday we also went to Harry B James. The evening was kind of lame. Two bands were warming up the audience for artillery, a danish band that were quite good. I also overheard some danish people talking next to me... thus I had to ask them about copenhagen since I'm going there next weekend. So we were talking for a bit and then I ask "So what brings you guys to stockholm?" -Playing Music.
Stupid me! :P Not getting that the only danish peopl in the club probably were the ones playing later in the evening...
We made it an early night but when I woke up I hade the most terrible headache, "oh noo! have I started to get so old I'll get hangovers?!" was my first reaction. But then I realized, this could not be the case since I was sober yesterday :P Awesome! I have to admit I was really scared for a while.
So this is what working people do?
Maybe not. But I'm having another "exhausting" day at work. I'm supposed to be doing administrative stuff and anwering the phone. Well- I'm done with what I've been given to do and I've asked for more work a million times. now there is no more work for me than to answer the phone; if it ever would ring.
So, It is the perfect time to refresh this blog. Don't you think?
This summer have been amazing so far, and it isn't over yet. Larry visited me over two hectic days. We went to tech noir which was crazy! I normaly stick out rom the crowd when I go out. But at tech noir people really went all out and the theme was fetish. You can only imagine what I saw. Some people shouldn't be alowed to dress in to tiny clothes. I could be damaged for life :P
That my bf got the best approval from a very good and protective friend made me happier than I thought.
And the recent scholars from my scholarship organisation have been here =) They didn't like rock music as much as me and Larry so I took them to one of the more regular bars in Stockholm and I think they enjoyed it.
Oh how I love the americans, and how they make me miss Madison!
Convention is coming up, and I need to find a dress. A dress, a dress! The girl needs a dress. Shiny, tiny, classy, adorable and cute, where is the dress? Heels high as heels can be, shiny as the dress, dangerous on pave stones and killers of feet. But a girl needs shiny heels to a shiny dress if she wanna be as cute as cute can be.
yes.. I do need a dress.. :)
but tonight I'm partying again. we'll se what happens then... Did I ever tell the story about our friend with the red bangs? maybe maybe not.. I have to check later... If not I'll write it down soon enough.
So, It is the perfect time to refresh this blog. Don't you think?
This summer have been amazing so far, and it isn't over yet. Larry visited me over two hectic days. We went to tech noir which was crazy! I normaly stick out rom the crowd when I go out. But at tech noir people really went all out and the theme was fetish. You can only imagine what I saw. Some people shouldn't be alowed to dress in to tiny clothes. I could be damaged for life :P
That my bf got the best approval from a very good and protective friend made me happier than I thought.
And the recent scholars from my scholarship organisation have been here =) They didn't like rock music as much as me and Larry so I took them to one of the more regular bars in Stockholm and I think they enjoyed it.
Oh how I love the americans, and how they make me miss Madison!
Convention is coming up, and I need to find a dress. A dress, a dress! The girl needs a dress. Shiny, tiny, classy, adorable and cute, where is the dress? Heels high as heels can be, shiny as the dress, dangerous on pave stones and killers of feet. But a girl needs shiny heels to a shiny dress if she wanna be as cute as cute can be.
yes.. I do need a dress.. :)
but tonight I'm partying again. we'll se what happens then... Did I ever tell the story about our friend with the red bangs? maybe maybe not.. I have to check later... If not I'll write it down soon enough.
My world falling apart
During seconds longer than hours I'm falling. My life centered around him is rushing through my mind as if I'm dying. The possible futures are flashing by at equal speed. What will happen now? What happened? How will we cope? how will he cope? This isn't happening.
This isn't happening.
...
It wasn't happening. This time we are safe. He and I. This is the third time the gost visited my family. Making us aware that it is waiting in the darkness and that it can crave its victim anytime. There is nothing we can do about it.
This time we are safe. Sad, scared but safe. He will be fine.
He will be fine or I'll die. My life is still centered around him. I love him to death.
He will be fine the doctors said.
He Will Be Fine.
This isn't happening.
...
It wasn't happening. This time we are safe. He and I. This is the third time the gost visited my family. Making us aware that it is waiting in the darkness and that it can crave its victim anytime. There is nothing we can do about it.
This time we are safe. Sad, scared but safe. He will be fine.
He will be fine or I'll die. My life is still centered around him. I love him to death.
He will be fine the doctors said.
He Will Be Fine.
Om norrland och om styrdans
Jag pratade ju en del om att det kanske skulle bli engelska framöver- men vissa saker kan jag bara uttrycka på svenska. Som när det är fest på vôllan, en farsgubbe som leker med grävmaskinen dygnet runt och kärlek till fjällborna som har hjärtan stora som fjällen vars fötter de lever vid.
Jag flydde fältet nu över helgen. Födelsedag är inte riktigt min grej som man så säger. Och färilastintan som hon kallades fyllde femti samma dag som jag blev 22 så fest på byn var det officiella målet med resan. Kärleken skulle följt med, men han blev sjuk och fick stanna hemma. Min önskan om att få visa och dela några av mina käraste minnen får vänta ännu ett tag.
Farsgubben skulle ju tydligen vara glad över att ha mig där på besök. Men inte såg jag mycke av han, men jag både såg och hörde grävmaskinen, traktorn och vibratorn. Att bygga platå är ett jobb som halv ett på natten krävda att han hade alla tre maskiner igång och sprang emellan dem för att fixa. Dumpa massor med traktorn, gräva platta till och sprida ut med grävaren och platta till med vibratorn. Jag såg ju guldläget trodde jag i att jag skulle få lära mig köra grävare vilket ser riktigt roligt ut... så jag kunde hjälpa honom. Men hur stressad han än må vara så har han så roligt att han inte vill lämna från sig något. Eller så kan det vara hans något föråldrade bakgrund som gör tanken på en dotter som kör grävare till något konstigt.
Fredagen åt hela kära gänget pizza på station och jag blev kär i otto - nu e det inte den otto utan en bedårande blandrasvalp som har förstora tassar och en lång ostyrig svans. Sen drog tre tappra riddare iväg till krogen där jag min vana trogen dansade, och de andra sina vana trogen drack öl...
Kalas på riktigt vart det på lördagen. Folk i alla åldrar och från hela norrland (och tok-svenssons från stockholm) samlades för att fira färilastintans högtidsdag. Gamla och nya bekantskaper gjordes. Och kärlek var att se pärona dansa. Jag stod och såg på dem med ett fånigt leende på läpparna. Det slog mig att så vill jag ha det när jag blir gammal. Jag har aldrig varit mycket för att binda mig, men jag vill kunna se tillbaka på ett liv med någon, återuppleva ungdomen när man träffades med dansen. Vad kommer min generation ha som gamlingar på fester? Sitta vid ett bord och drick öl? Dansa "disco-dans" som de säger ? De ä nåt fint med riktig dans. Samspelet som, kanske knackigt efter att inte ha dansat på länge, ändå lyser igenom, klickar och fungerar eftersom man har tillbringat ett liv tillsammans.
Själv dansade jag bäst jag kunde, bugg och foxtrot. Men pojkarna som bjöd upp mig kunde dansa lika lite som jag så jag vet inte vad det liknade. Och sättet de rakt och ärligt, utan krusiduller sa; fan va snygg du e. eller andra komplimanger gjorde mig glad och nästan lite generad. För allt som oftast när man får en komplimang så känns det som att givaren vill ha något i retur. Den känslan fick jag inte nu. Det är en känsla av rus, känslan av att ha hela världen i sin hand att vara omringad och uppskattad. Jag hittade även ett sätt att kringgå farsgubbens ovilja att lära mig köra grävaren. En av mina danskavaljerer sa att han kunde lära mig och då har ju pappsen inte mycket att säja till om =)
Och barndomskärleken var lindad runt mitt lillfinger och jag log åt att jag förut tänkt att det var en omöjlighet. Lycka var att veta att det var just en barndomskärlek, och nu ett minne där jag kan le åt den drömmande oskyldiga flicka jag var.
Men minnet jag lever på nu, är bilden av mor och far dansandes tillsammans. Den värmer i magen och jag känner nästan en längtan av att vara där de är nu.
Jag flydde fältet nu över helgen. Födelsedag är inte riktigt min grej som man så säger. Och färilastintan som hon kallades fyllde femti samma dag som jag blev 22 så fest på byn var det officiella målet med resan. Kärleken skulle följt med, men han blev sjuk och fick stanna hemma. Min önskan om att få visa och dela några av mina käraste minnen får vänta ännu ett tag.
Farsgubben skulle ju tydligen vara glad över att ha mig där på besök. Men inte såg jag mycke av han, men jag både såg och hörde grävmaskinen, traktorn och vibratorn. Att bygga platå är ett jobb som halv ett på natten krävda att han hade alla tre maskiner igång och sprang emellan dem för att fixa. Dumpa massor med traktorn, gräva platta till och sprida ut med grävaren och platta till med vibratorn. Jag såg ju guldläget trodde jag i att jag skulle få lära mig köra grävare vilket ser riktigt roligt ut... så jag kunde hjälpa honom. Men hur stressad han än må vara så har han så roligt att han inte vill lämna från sig något. Eller så kan det vara hans något föråldrade bakgrund som gör tanken på en dotter som kör grävare till något konstigt.
Fredagen åt hela kära gänget pizza på station och jag blev kär i otto - nu e det inte den otto utan en bedårande blandrasvalp som har förstora tassar och en lång ostyrig svans. Sen drog tre tappra riddare iväg till krogen där jag min vana trogen dansade, och de andra sina vana trogen drack öl...
Kalas på riktigt vart det på lördagen. Folk i alla åldrar och från hela norrland (och tok-svenssons från stockholm) samlades för att fira färilastintans högtidsdag. Gamla och nya bekantskaper gjordes. Och kärlek var att se pärona dansa. Jag stod och såg på dem med ett fånigt leende på läpparna. Det slog mig att så vill jag ha det när jag blir gammal. Jag har aldrig varit mycket för att binda mig, men jag vill kunna se tillbaka på ett liv med någon, återuppleva ungdomen när man träffades med dansen. Vad kommer min generation ha som gamlingar på fester? Sitta vid ett bord och drick öl? Dansa "disco-dans" som de säger ? De ä nåt fint med riktig dans. Samspelet som, kanske knackigt efter att inte ha dansat på länge, ändå lyser igenom, klickar och fungerar eftersom man har tillbringat ett liv tillsammans.
Själv dansade jag bäst jag kunde, bugg och foxtrot. Men pojkarna som bjöd upp mig kunde dansa lika lite som jag så jag vet inte vad det liknade. Och sättet de rakt och ärligt, utan krusiduller sa; fan va snygg du e. eller andra komplimanger gjorde mig glad och nästan lite generad. För allt som oftast när man får en komplimang så känns det som att givaren vill ha något i retur. Den känslan fick jag inte nu. Det är en känsla av rus, känslan av att ha hela världen i sin hand att vara omringad och uppskattad. Jag hittade även ett sätt att kringgå farsgubbens ovilja att lära mig köra grävaren. En av mina danskavaljerer sa att han kunde lära mig och då har ju pappsen inte mycket att säja till om =)
Och barndomskärleken var lindad runt mitt lillfinger och jag log åt att jag förut tänkt att det var en omöjlighet. Lycka var att veta att det var just en barndomskärlek, och nu ett minne där jag kan le åt den drömmande oskyldiga flicka jag var.
Men minnet jag lever på nu, är bilden av mor och far dansandes tillsammans. Den värmer i magen och jag känner nästan en längtan av att vara där de är nu.
it is a long time and no see and I'm no longer in madtown
I've postponed this entry for a long time. Too long.
First I didn't wanna write it cause the keyboard on my computer didn't work ( it still doesn't but I connected an external keyboard) but later on I think I postponed it because me writing about the last days in Madison, about New York and going home makes it all true. It becomes reality and not some lucid dream and I'm not just happy about that, I'm grieving too. Maybe that's why I think I'll continue this blog in English. To keep the language that I love alive, as writing in swedish (mostly) helped me keeping it fresh and decrease the times friends from home called me Silvstedt because I keep using english words when speaking swedish, but also maybe for my friends back in the us, for them to read if they like.
however my use and misuse of the language, grammar and sentence structures will continue no matter which language I write in. The way I abuse the language sometimes horrifies me, but blogging or writing a diary isn't about good literature, it is about pooring out words that somehow reflect my life and my thoughts.
procrastination.... my best talent. now: last days in madison: they were sad but still awesome. I like not making a big fuss about things... and thus I went to the bars with friends, spent a day at the terrasse, and trying not to think about my departure. I did still miss my family and my love, but I knew it wasn't long untill I met them and thus I grieved because I did not know when I would meet the people I love in Madison. Some of them I doubt that I will ever meet again. Some I know that I will meet. maybe not when or how, but I will see them again. My gut feeling tells me they'll be my friends for life.
When I was flying out of chicago I could thank my friend tash for giving me the exelent advice to cry if my bags were too heavy. And so I did "I'm so sorry mrs for causing this trouble, I really am, it's just that I've been living here for a year and now I'm moving home... it was so hard to leave so much of my life behind.." the result? : "don't worry about it, it's a gift, just remember to fly with american airlines next time" she said kindly. And since I am a student I might not be able to fly with them everytime, but I'll definately try.
NYC is a city where I would love to live. I stayed at a hostel at 126th and some boulevard I don't remeber the name of.. close to central park. I walked a lot, how I had longed for walking around a city! I went to museums, the empire state, statue of liberty and ellis island. At ellis island I found bits and pieces of my own country's history. I also had a good friend to take me out to the bars. I met him in madison when he was visiting one of my room mates and now he took care of me..
I also randomly started to talk to some street performers. They were really cool guys but when one of them was too forward I felt it was best to leave. I saw some pretty good dancing though.
I rushed through it I know. But I didn't really wanna write about it. It is done now. I'm home and it is for real. I'm not complaining. I'm happy to be where I am. I really am. But this is the end of one chapter and the beginning of a new one. One that is cunningly familiar, yet completely unknown. Because for the first time in a long time I see no storms waiting by the horizon. It is scary - what will I now fret over? but it is also relieving. I'm free from things to blame on if my life isn't going the direction I want it too, I'm free from drama and I've reached a point where it is ok to be free from the drama.
It is gonna take some time to land on my feet, to find out who I am in this moment. However I do know that personality tratis tend to be consistent over time and yet that we on a day to day shift so much we seldom can say we truly know ourselves. isn't that the beauty of life?
First I didn't wanna write it cause the keyboard on my computer didn't work ( it still doesn't but I connected an external keyboard) but later on I think I postponed it because me writing about the last days in Madison, about New York and going home makes it all true. It becomes reality and not some lucid dream and I'm not just happy about that, I'm grieving too. Maybe that's why I think I'll continue this blog in English. To keep the language that I love alive, as writing in swedish (mostly) helped me keeping it fresh and decrease the times friends from home called me Silvstedt because I keep using english words when speaking swedish, but also maybe for my friends back in the us, for them to read if they like.
however my use and misuse of the language, grammar and sentence structures will continue no matter which language I write in. The way I abuse the language sometimes horrifies me, but blogging or writing a diary isn't about good literature, it is about pooring out words that somehow reflect my life and my thoughts.
procrastination.... my best talent. now: last days in madison: they were sad but still awesome. I like not making a big fuss about things... and thus I went to the bars with friends, spent a day at the terrasse, and trying not to think about my departure. I did still miss my family and my love, but I knew it wasn't long untill I met them and thus I grieved because I did not know when I would meet the people I love in Madison. Some of them I doubt that I will ever meet again. Some I know that I will meet. maybe not when or how, but I will see them again. My gut feeling tells me they'll be my friends for life.
When I was flying out of chicago I could thank my friend tash for giving me the exelent advice to cry if my bags were too heavy. And so I did "I'm so sorry mrs for causing this trouble, I really am, it's just that I've been living here for a year and now I'm moving home... it was so hard to leave so much of my life behind.." the result? : "don't worry about it, it's a gift, just remember to fly with american airlines next time" she said kindly. And since I am a student I might not be able to fly with them everytime, but I'll definately try.
NYC is a city where I would love to live. I stayed at a hostel at 126th and some boulevard I don't remeber the name of.. close to central park. I walked a lot, how I had longed for walking around a city! I went to museums, the empire state, statue of liberty and ellis island. At ellis island I found bits and pieces of my own country's history. I also had a good friend to take me out to the bars. I met him in madison when he was visiting one of my room mates and now he took care of me..
I also randomly started to talk to some street performers. They were really cool guys but when one of them was too forward I felt it was best to leave. I saw some pretty good dancing though.
I rushed through it I know. But I didn't really wanna write about it. It is done now. I'm home and it is for real. I'm not complaining. I'm happy to be where I am. I really am. But this is the end of one chapter and the beginning of a new one. One that is cunningly familiar, yet completely unknown. Because for the first time in a long time I see no storms waiting by the horizon. It is scary - what will I now fret over? but it is also relieving. I'm free from things to blame on if my life isn't going the direction I want it too, I'm free from drama and I've reached a point where it is ok to be free from the drama.
It is gonna take some time to land on my feet, to find out who I am in this moment. However I do know that personality tratis tend to be consistent over time and yet that we on a day to day shift so much we seldom can say we truly know ourselves. isn't that the beauty of life?
