Skallrande tänder i vårnatten

Håller på och läser mating in captivity - esther perel, en otroligt intressant bok som jag ska skriva en uppsats om för min sexualitets kurs.

rent krasst så handlar den om hur man håller sexlivet levande i ett seriöst förhållande...  men för att förstå hur man kombinerar passion och trygghet så går författaren in och utforskar erotik, vad som är erotiskt, vad som hindrar/tillåter oss att känna libido... varför sexlivet tenderar till att dö ut... hur man tacklar det,, fantasier - varför de finns och vad de har för funktion... Precis som många andra psykologer som skriver böcker så använder Perel många olika specifika situationer och patient-historier för att backa upp sina argument och förklara dem. Och förmodligen så är även hennes slutsatser dessutom baserade på erfarenheter från jobbet med patienter. Alltså personer som antingen går till terapi av den specifika orsaken att förhållandet rasar samman eller personer som varit i terapi i flera år och som plötsligt tar upp problemen i förhållandet... Alltså är det lite extrema fall som ofta bygger på dilemman skapade under barndomen. Men ofta är det just de extrema fallen som är så pass tydliga att vi kan ta lärdomar från dem och applicera på våra egna liv i små doser...Så länge vi kommer ihåg att de är just - extrema.

Men som alltid när jag läser liknande böcker så väcks min önskan att diskutera och dela med mig av vad jag har läst.... Under några dagar känner jag att jag är fylld av kunskap samtidigt som jag behöver någon att prata med för att omformulera lärdomarna och framförallt få ett perspektiv på dem...  Och det hjälper inte att jag törstar efter närhet när något sånt här kommer emellan och får mig att mer än någonsin sakna mitt favorit bollplank, min vän, min kärlek. Och det hjälper ännu mindre när boken både är intressant och handlar om sex, bra sex dessutom...

Det finns nämligen dagar när min kropp skriker rör mig! rör mig! När kramar från vänner fyller samma function som vatten efter en dag i solen och jag är helt svimfärdig... a lifesaver med andra ord. Idag var en sådan dag.
Jag fryser nästan aldrig... Men ikväll när jag gick hem från biblioteket skakade jag. Jag frös utan att det egentligen var riktigt kallt ute... Utan en egentlig anledning. Ibland skrämmer det mig lite när jag känner något så starkt att det tar uttryck rent fysiskt... samtidigt som det är konfirmerande.. -jag känner något. Som liten ville jag frysa så jag skallrade tänder... jag undrade hur det var att känna något så starkt.. på samma sätt försökte jag emellanåt få mig själv att gråta... få ett fysiskt bevis på att jag kunde känna något starkt,..  eller så ville jag ha uppmärksamhet... kanske jag helt enkelt hade en alltför lycklig barndom =)... hur som helst så blev jag riktigt bra på att gråta på beställning.. undrar om jag fortfarande kan det ?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0