Glöm aldrig vem du var
Många personer som har nått stadiet av vad man kallar bra självförtroende och god självkännedom har en tendens att se ner på de osäkra personer som inte riktigt löst gåtan om hur samhället fungerar.
Det förvånar mig. Speciellt när det är personer som själva har varit osäkra. Jag tror att många har någon gång varit osäkra. För en kort period eller en längre, har vi tänkt tankar om varför vi inte passar in. Har vi varit oroliga för om vi kommer accpeteras. Några av oss har till och med utgått från att vi inte kommer bli accepterade.
Osäkerhet kommer i många former. Men oavsett vad man är osäker inför är känslan ofta densamma. Alltså borde vi alla kunna förstå och då också sympatisera med hur det känns.
Därför gör det mig ledsen när de som nått den säkerhet som så många önskar sig inte har sympati för de osäkra. Alltför många gånger har trygga personer i min närhet skrattat åt de som är tysta, utanför och som inte vet hur de sociala normerna fungerar och påverkar människor. Alltför ofta har jag själv varit oförstående. Ansett att "hey, vi gav dig en chans, men du tog den inte. Nu får du klara dig själv." En chans är ofta ingen chans för någon som inte har mycket erfarenhet i de generella formerna för umgänge bland ungdomar idag.
Varför tar vi avstånd från de som inte passar in i mönstret? Barn gör det, för det som bryter mönstret. Otrygga personer gör dem otrygga. Borde inte vi, vuxna människor, med en stark trygg grund att stå på, stå över beteendet hos osäkra barn? Eller är vårat avståndstagande ett tecken på osäkerhet som vi ännu inte kommit över?
Glöm aldrig vem du var innan du hittade den inneboende trygghet du har idag. Glöm aldrig hur du tänkte. Hur du kände.
Minns hur det var. Och döm inte de som inte kommit lika långt som du.
Det förvånar mig. Speciellt när det är personer som själva har varit osäkra. Jag tror att många har någon gång varit osäkra. För en kort period eller en längre, har vi tänkt tankar om varför vi inte passar in. Har vi varit oroliga för om vi kommer accpeteras. Några av oss har till och med utgått från att vi inte kommer bli accepterade.
Osäkerhet kommer i många former. Men oavsett vad man är osäker inför är känslan ofta densamma. Alltså borde vi alla kunna förstå och då också sympatisera med hur det känns.
Därför gör det mig ledsen när de som nått den säkerhet som så många önskar sig inte har sympati för de osäkra. Alltför många gånger har trygga personer i min närhet skrattat åt de som är tysta, utanför och som inte vet hur de sociala normerna fungerar och påverkar människor. Alltför ofta har jag själv varit oförstående. Ansett att "hey, vi gav dig en chans, men du tog den inte. Nu får du klara dig själv." En chans är ofta ingen chans för någon som inte har mycket erfarenhet i de generella formerna för umgänge bland ungdomar idag.
Varför tar vi avstånd från de som inte passar in i mönstret? Barn gör det, för det som bryter mönstret. Otrygga personer gör dem otrygga. Borde inte vi, vuxna människor, med en stark trygg grund att stå på, stå över beteendet hos osäkra barn? Eller är vårat avståndstagande ett tecken på osäkerhet som vi ännu inte kommit över?
Glöm aldrig vem du var innan du hittade den inneboende trygghet du har idag. Glöm aldrig hur du tänkte. Hur du kände.
Minns hur det var. Och döm inte de som inte kommit lika långt som du.
Kommentarer
Postat av: J
Good Stuff! Vill bara lägga till att jag försöker att aldrig döma andra för något. Inte alltid så lätt men bara att tänka på det gör livet så mycket bättre.
J
Postat av: Ottilia
Tack =)
jo det är svårt... och så otroligt lätt att hamna där trots att man innerst inne vet att det inte gör en lyckligare.
Trackback
